Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 2

— Det går an! sade på samma gång Rosenknoppen och urmakaren. — Apropos, frågade Pårizel, huru vet ni att han har ett gömställe i sin kammare? — Först emedan jag flera gånger gått upp till honom för att låna verktyg af honom. Innan han öppnade dröjde han alltid ett litet ögonbliok utan att svara; sedan när jag trädde in såg jag aldrig en diamant, till och med icke en juvel och likväl visste jag att han hade sådane. Slutligen i går morgse mötte jag honom i trappan med en låssmed, som bar en hop verktyg. Jag steg upp ett ögonblick derefter under förevänning att låna en fil af honom, men Leonard kom och talade med mig på tröskeln och ville icke låta mig gå in. — Känner ni denne låssmed? — Parbleu! Det är min hund till svåger, Bruno Galichon. — Hvar bor han? — Gatan Montmartre. — Har ni frågat honom derom? — Jag har försökt men han har skickat af mig. — Man måste i alla fall bringa honom att tala. — En af er då, svarade urmakaron, ty jag skulle väcka för mycket uppmärksamhet. — Celestin och jag skola sysselsätta oss med detta i morgon och vi skola följa mäster Leonard ända tills vi riktigt satt in oss i hans vanor. — Nå väl då, lefve glädjen och bränvinet! ntropade urmakaren.