Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 1

ansigte . jag som hela dagen hade sett sidenklädningar, sammetshattar ... Allt retade mig slutligen. Han fattade bränvinsbuteljen och tog en duktig klunk — Nå väl! Hvad gjorde ni till slut frågade Perizel — Åh! ett godt skämt! Jag tog eldtången som icke var röd, men som icke fattades mycket deri, och sade til min hustru: — En gång, två gånger, tre gånger, vill ni stiga upp? Åh! jag önskar dig detsamma! Fortfarande samma gråtmusik. Men då knev jag tången i täcket. — I brist på gaffel, sade Celestin med ett rått skratt. — För fan, ja, återtog urmakaren med ett gement grin ... jag tror att det tog i benet. Den fördömda qvinnan började att vråla. Som hon icke flyttade på sig började jag om igen. Hon slutade med att lyda. Då lade jag mig och sade åt henne att krypa in hvar hon ville men jag förbjöd henne att sticka foten i sängen. — Så skall man handtera qvinnorna, sade Perizel. — Nå än hon då, hvad gjorde hon? frågade åkaren. — Det vet jag icke. Jag tror att hon lade sig på stengolfvet, som det har händt henne mer än en gång förut. Olyckligtvis kommer den förbannade systern dit klockan elfva och finner min hustru på golfvet. Jag vet icke om den andra har sagt henne allt eller om Thårese har gissat det, men hon tar mig i strupen och vill kasta mig ur sängen. Naturligtvis behagade det mig inte. Jag fattar eldstången eller jag vet icke mera hvad för verktyg och börjar dänga. Min hustru, som alltid blandar sig i hvad hon icke har med att göra kastar sig emellan sin