Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 1

— Då började min hustru att gråta ... Hon gråter alltid ... Hon ber mig tiga, sägande att hennes syster Tnrese skulle komma för att vaka hos henne ...jag vet icke hvad, allt nog, ... Jag, jag tände på ctt ljus, en taljdank, bah ... Detta förargade mig redan, jag som kom från ett vackert caf6 upplyst med gas ... Det var nästan ingen eld mer ... Med eldstängen som de fördömda qvinnorna hade glömt i spiseln, krafsade jag ihop kolen och upplifvade dem någorlunda. Jag var trött. Ni förstår när man firat ... Då sade jag åt hustru min att stiga upp och lägga på rena lakan. Ni förstår att jag icke ville ha henne att ligga bredvid mig och stånka hela natten ... Då börjur hon åter att gråta sägande att hon var sjuk ... sladder! ... Jag ville med våld dra henne ur sängen . men när man är knöl har man ingen styrka ... ingen möjlighet! Det förargar mig ännu mer. Och sedan denna lilla kammare, smutsig, ostädad, dessa trasiga sänggardiner, denna qvinna med sin gamla mössa och sitt papier-mache