Göteborgsposten – 23 maj 1867, sida 1

vill säga så länge jag hade några penningar ty den fähund till kafövärd körde mig sedan på porten ... Men Jag skall betala honom det jag, mumlade han bitande tänderna och knytande nälven. ö — Då gick jag och promenerade i Champs Elysses. Men då jag såg hela denna fina verld, alla dessa lejon som de säga, alla dessa vackra qvinnor i stor toilette och rika ekipager. så bragte det mig utom mig ... Är det rättvist att de der pudlarne skola hafva råd att betala sina fina kläder, goda middagar och vackra mitresser, under det att vi... Är jag icke en menniska som de, jag? — Det är sannt, det der. Om dagarne då jag går förbi vexelbodarne der det finnes guldstycken, eller vinhandlarne, der det finnes så mycket buteljer i fönsterna griyer mig ett sådant raseri att jag skulle vilja strypa alla dem som ha sådant i ötverssyd. — Just som jag, återtog urmakaren. För att återkomma till min historia mötte jag en kamrat af hvilken Jag högg mig en morst (ett femfranesstycke), under föregifvande att min hustru var sjuk, hvilket är sannt för resten efter sin nedkomst för tre dagar sedan, Då efter jag hade mörka tankar ville jag muntra upp dem och smörja mig jag också med glace och förgyllningar och derföre gick jag in på ett finare ställe och qväfde tre papegojor (drack tre glas absinthe) och det befann jag mix väl af. Och tänk att det finns menniskor som kunna tillbringa sitt lif på sådana ställen, och spela biljard och kort. — Och dricka bränvin! skrek åkaren slående näfven i den sten på hvilken han satt.