Göteborgsposten – 20 maj 1867, sida 1

ett gapskratt. Nå väl, ni är en klippare och känner er affär. Efter man måsto uppoffra sig så låt oss gunast säga det sista pris man uppdragit mig att bjuda; derigenom undvika vi att förlora tiden. Vill ni ta tusen francs: Jag svär att jag icke kan ge en sous mera. — Simon, sade Denise med låg röst, betraktande sin man med en bedjande min, tusen francs! du har hört det, tusen francs för oss. Tänk på vår förtviflade belägenhet. — Jag besvär dig derom. Drif mig icke att begå en dålig handling, svarade bokhållaren helt lågt. Denna bok tillhör icke mig, du vet det väl. Det är ett anförtrodt gods, som är heligt. Jag har svurit inför Gud att icke lemna det åt någon annan än gubben eller hans son. — Sedan fem år har ingen af dem synts till. De äro utan tvifvel döde. — Jag tror liksom du men jag bör icke desto mindre förblifva trogen den högtidliga ed, som jag aflagt inför Gud. — Det är bättre att låta oss dö af hunger, din dotter och jag, icke sannt? — Jag besvär dig derom, Denise, fresta mig icke att begå en vanhedrande handling. — Nå väl! frågade mäklaren, som begagnat denna lilla öfverläggning får att undersöka kammaren i dess minsta vrår. Se här de tusen francs; men vid Gud, jag har ingenting öfver för min förtjenst. — Min herre, återtog Simon, — denna bok är icke till salu ... för hvad pris det än må vara ... det skulle