Göteborgsposten – 20 maj 1867, sida 1

ver den i grundlagen bestämda tiden. Skulle, såsom man har skål hoppas, när ett par riksdagar blifvit tillryggalagda, den grundlagsenliga tiden för riksdags hållande, fyra månader, befinnes allt för rundligt tillmätt och således kunna inskränkas, så bäde kan och bör riksdagsmannaarvodet nedsättas icke obetydligt, ty det har redan visat sig att det för flertalet är större än skäligt, och skall möjligen göra riksdagsmannakallet eftersträfvansvärdt mera för inkomsten än för utmärkelsen. Om ett nedsättningsförslag väckes, så antager jag att det i andra kammaren icke gerna kan röna motstånd, ätminstone har jag tyckt mig finna att de bland dess ledamöter som icke lägga mer än behörig vigt på inkomsten, ogilla den rundeliga resekostnadsersättning som kammarens ledamöter tilltvingade sig. Att riksdagens beslut i den vigtiga frågan om vårt landtförsvar är i flera tall otilltredsställande, att riksdagen icke förmått ens antyda huru den stora frågan nöjaktigt bör lösas, och att den ena statsmakten kastat hela tyngden på regeringen, som nu synes skola uppbära ansvaret, om ej en ändamålsenlig utredning kan åstadkommas just i de punkter som af andra kammaren invecklats, är obestridligt. Också förekommer i trontalet icke ett ord om denna fråga. Talmannens i första kammaren tal såväl på rikssalen som vid afskedet, äro hållna i den lugna och beräknande ton, som tillhör grefve Lagerbjelke. Med samma lugn som han första gången mottog klubban, lemnade han den. För honom var denna befattning icke tyngre än andra åligganden. IIan sullgjorde sin pligt i första kammaren med samma noggranhet som på riddarhuset, och man kan säga att samma takt och nobless som vanligen iakttogs på riddarhuset äfven egde rum i första kammaren. Ett ögonblick förspordes hos grefve Lagerbjelke en djup rörelse — då det dyrbara album, innehållande samtlige ledamöternas fotografiporträtter, af kammarens ålderspresident frih. Sprengtporten öfverlemnades. I de få ord hvarmed grefve L. uttalade sin tacksamhet härföre, tramträdde en djup känsla, starkare vibrerande än troligen varit fallet vid något af de tilltällen då utmärkelser tilldelats honom. Biskop Sundbergs afskedstal i andra kammaren var extemporeradt. Det framfördes med Jif och värma. Han var rörd, och hans vackra stämma fyllde salen. Ingen bättre än han kände att kammaren mottagit honom på talmansstolen med blandade känslor. Man trodde att hans obenägenhet för representationsreformen, innan den bitölls, skulle inverka på hans nya befattning, och man fruktade att hans lifliga lynne skulle vara oförenligt med det lugn som i talmansstolan erfordras; och det är ganska säkert, att om man funnit sak med honom, så skulle tillfället dertill icke försummats. Men då han nu nedlade klubban, kände han ganska väl att ingen skulle vägra honom det vitsord, att han fört den med oväld, med lugn och med takt, — och det kan ej nekas, att de som vid riksdagens början instinktlikt voro hans motståndare, icke längre voro det vid riksdagens slut. Det var också ingen tom fras som den betänksamme ålderspresidenten br L. J. Hierta uttalade i svaret på afskedstalet, då han önskade biskop Sundberg välkommen åter och på samma plats. I biskop Sundbergs afskedstal förekom en episod som jag särskildt vill framhålla. Vidrörande de sammankomster som kammarens särskilda grupper hållit under riksdagens lopp och hvilka han ansåg oskyldiga och af en inre nödvändighet framkallade, yttrade han: Sedan vi nu tillräckligt länge kunnat se hvarandra klart i ögonen, veta vi mycket väl, att vi allesamman utgöra ett enda stort kosmopolitiskt parti, som vill att Sverige skall vara en värdig länk i kulturfolkens kedja, och på samma gång ett stort sosterländskt eller landtmannaparti, som framför allt vill sörja för fäderneslandets urgamla sjelfständighet och således äfven för dess modernärings förkofran. — Detta yttrande helsades med ifliga bravorop. Sedan talen slutats skedde ett allmänt ssskedstagande. Utan hänsyn till olika åsiger och — intressen, handtryckte man hvaranIra hjertligt till afsked, och efter en stund stod riksdagshuset tomt, för att åter om åtta nånader öppnas till nya strider.