Göteborgsposten – 15 maj 1867, sida 2

Aprovos Niel, berättas det, att då en person frågade honom lör några dagar sedan, hvarför han oaktadt konferensen låter så ifrigt påskynda ruatningarne, genmälte hun öppet: Derför att jag ej vill vara Frankrikes Persano, derför att Frankrike öfverhufvud alle icke bör hu någon Persano. Jag vet ej, om vi skola få krig eller fred, mer det vet jag, att det är min pligt, att vara förberedd på allt, isyunethet gentemot en motståndare, om hvilken man ej är säker. så länge man icke har hans underekritt under fredsinstrumentev. Från England klagas ötver den der rådande hettan — eja, vore vi der! — och öfver skräddaregesällerna, at hvilka en stor del ännu håller på med sin strike, så att många ej kunna till rimliga priser så sin för årstiden lämpliga garderob. Skräddarmästarne sjelfva begagna striken till att med fördel upprymma sina ännu ganska ansenliga lager, och endast de, som ej se på skillingen, kunna uppträda i modern snitt. I londonertidn. Globe läses: Skjutförsöken med Chassepotgeväret ha förvånat fransmännens kejsare genom sin förstörande verkan; och kejsaren påstås hafva utropat: -Det är förfärlgt! Det är en sormlig nassecre! Steinheil-kanonen säges ätven ha rönt afgjord framgång. Detta hemlighetsfulla va pen, utan rök och buller, är grundadt på tilllämpningen af ventrilugalkraften. Det är en vetenskaplig tillämpning af det vapen, hvarmed David dödade Goliath. Lik en sten, som svänges omkring i en skolpojkes slunga, lemnar kulan vapnet med ofantlig hastighet. En tysk artillerist har uppiunnit en kanon efter samma princip, men med iyra pipor i st. i en. Det ligger någonting sällsamt i denna återvändo till de första principerna. Våra ängvädurar reproducera, fastän i mäktigare skala, Athens snabeltörsedda galerer. Tilochmed sjelfva ångan blir ibland öfvermästrad — den ryktbare svenske ingeniören Ericsson har för de trånga kanalerna i hans fosterland uppfunnit kanonbåtar, som manövreras med handkraft. Och nu hotas krutet med att bli slaget ur brädet af den äldsta och enklaste iormen för eentrifugal iramdrifning. Berättaren af dessa under tror sig icke vara alltför eangvinisk, då han hoppar, att krig skall bli allt sällsyntare, på grund at det farliga fullkomnadet af de verktyg, som äro ämnade att underhjelpa det. Men vär skall denna tanke förverkligas? Så länge menskligheten förblir, hvad den är, måste det ibland bli krig, fastän törstörelseverktygens fullkomnande syftar till att göra dem korta, häftiga och afgörande. Om krig någonsin upphör i Europa, skal! det härflyta af andra orsaker — af en närmare allians mellan folken; af ett förbund så innerligt, att det skulle vara lika orimligt för Frankrike att föra krig med Preussen, som för Middlesex att dekriga Surrey. En sådan sakernas ställning är, fastän aflägsen, icke omöjlig.