Göteborgsposten – 14 maj 1867, sida 2

Vägen från gatan Vangirard till gatan Rocher var temligen lång att tillryggalägga för en så försvagad man som den stackars Simon. Den lilla flickan också hade svårt att gå. — — Hvad fattas dig då? frågade hennes far, som såg stora tårar rulla utför barnets kinder. — Min sko gör mig illa, svarade hon sakta. Den stackars lilla hade rätt. Den alldeles för trånga skon sårade henne grymt. — Vi måste nödvändigt köpa henne andra skor, sade bokhållaren. — För hvad? frågade Denise höjande på axlarne med en tröstlös min. Simon tog sin flicka på armarne och villo bära henne. Efter några steg måste han stanna och sätta ned Isar belle på marken. — Jag kan icke mer! mumlade han utmattad. — Låt mig ta henne, min stackars man, sade Denise i hjertlig ton. Hon var i botten godhjertad, men eländet som törbittrar de bästa karaktarer gjorde henne någon gång litet vresig mot sin man. Hon drog ur sin ficka en trasig näsduk. Hon torkade Simons panna, på hvilken svetten redan strömmade, i det hon sade honom ågra vänliga ord. Sedan tog hon den lilla Isabelle som modigt ville gå oaktadt den smärta hennes skodon förorsakade henne. Tid efter annan stannade man.