Göteborgsposten – 14 maj 1867, sida 2

utan att ge er så mycket som fem francs för att köpa de medikamenter som de ordinera. — Det är sannt, sade Denise. — Det fattas dem icke vilja till detta, sade bokhållaren. De so hvarje dag mycket folk lika olyckliga som vi. Om de skulle betala medikanceater åt hela verlden skulle deras inkomster ej räcka till. Det är redan mycket vackert å deras sida att mången gång icke begära honorarium. — Pah! inföll såssmeden. det kostar dem så ringa, en rådfrågning. ö — Det kostar dem deras tid, liksom er då ni polerar en nyckel eller sätter upp klocksträngar; dessutom behöfva de väl förtjena tillbaka hvad de kostat ut för att göra sina studier, köpa böcker och så vidare. — Det är fullkomligt sannt, sade Bruno. Hunna till gatan Vangirard stannade de båda familjerna. — Åt hvilket håll bor ni? frågode smeden. — Gatan Rocher, svarade Denise. — Och vi, gatan Montmartre, inföll fru Galichon. Ilon omfamnade den lilla Isabelle och de skiljdes. Som man ser bodde familjen Tournaire mycket långt från Californien. Simon kom emellertid dit ibland om Söndagarne, emedan han dessa dagar arbetade hos en marmorhuggare, hvilkas böcker han gjorde i ordning. Olyckligtvis för bokhållaren gjorde marmorhuggaren dåliga affärer, och det var mycket svårt att få ut några penningar af honom.