Göteborgsposten – 10 maj 1867, sida 1

hvilka han betraktade på ett oförskämdt sätt. denna kallelse gällde ty han satte sig åter, svärjande som en äkta åkare, hvilkot han hade v wit. Under det han åt vände han sig än mot Simon Tåaurnaire, än mot Denise, — Åsperginos, min gubbe, sude en af kamraterna til konstmakaren, du kommer att ådraga dig något elakt streck jaf det fät Celestin. Ännu förra året är det han, jag är I säker derom, som dödat den stackars Rovian, I I i i I i i I gossen Man säger hos den tjocke vinhandlaron ifran Bougival. att han har åtminstone två eller tre askylningar (mord) på den stumma (samvetet). — Åh! jag känner personon, men jag fruktar hosuom icke. Han skulle klå två sådan: som du, utan att räkna att han gerna leker med surin (krif) och att han makaroniserar (uppträder som angifvare) after behof. — Jag säger dig, att jag känner honom, återtog konstmakaren, som var något drucken. men när man har i sitt sorbonne (hufvud) en hemlighet, såsom fader Asperginos, så fruktar man ingenting. — Hvad tjenar dig ditt sorbonne till, om det icke är att ta emot slag på? — Du skall få se: ett ord i örat å Rosenknoppen ost! han skall bli spak. Lifligt nyfiken försökte konstmskarens kamrat att fråga honom, men markis Asberginos skakade på hufvudet och nekade att svara. Under denna tid slukade den lilla Isabella det torra brödet, som gargongen slutligen hade burit till henne, allt och