Göteborgsposten – 10 maj 1867, sida 1

digt låta henne dricka det viu, som återstod i hans eget gias. — Det skall göra godt åt den lilla ungen, som är klen, sade han i vigtig ton; jag är karl, jag— Och en gentil karl ändå! inföll Therese. Han har inte en gon och vill redan göra sina små kalaser med andras pengar. ; — Tyst! afbröt Bruno, slående i bordet. Det är icke vackert att förebrå folk, att man ger dem, hvad som detta barn har förtjenat dessutom. — Mon då du har betalat det han uträttat .. — Tyst, säger jag dig, återtog åssmeden. Oaktar: Therese till on del hade husbondväldet i hemmet visste hon ati man icke fick missbruka Brunos salumod. När han sade sitt: Tyst, med ett visst uttryck var hon klok nog att ställa sig befallningen till efterrättelse. i Hon 113 och nöjde sig med att gnida hårfästet med flata heuden. liksom hon velat afrycka hnfvudskålen. Det var hennes sått att uttrycka en otålighet som hon måste I kufva. i Lekande med Desir kom Isabella att lindrigt kuuffa till Celestin. — Satans ungar! skrek den sistnämnde och gaf henue ett så vålds umt slag, att det stackars barnet föll på bänken I bredvid, och rullade skrikande ned på golfvet. Simon och hans hustru uppstego ögonblickligen och Isprungo till för att upplyfia henne. Hon hade en temligen stark kontusion i pannan.