Göteborgsposten – 9 maj 1867, sida 2

Autun. Simplare i hållning, drag och språk än hennes man, men starkare, fastare bygd och dessutom mera van än han vid nöd och försakelser hade hon bättre än Simon motstått do lidanden som voro oskiljaktiga från deras ställning. I utbyte hade hennes karakter blifvit förbittrad. God i botten och tillbedjande sia man och sin dotter lät hon stundom undfalla sig bittra ord, som hon mycket hastigt ångrade, men som derföro icke mindre djupt sårade den stackars bokhållaren. Hvad beträffar barnet var det en liten flicka om fyra år, hvars milda, bleka och förståndiga ansigte hade ett obestämdt och sorgligt småleende, som gjorde ondt att se. Hon skrattade och pratade tomligen gladt emellertid, men det fattudes hoane denna litlighet, detta sprittande, som finnes hos lyckliga och välmående barn. Hon tycktes mycket glad att få äta en restaurant och blickade omkring sig med ett nyfiket, blygt och något fruktande utseende. Tid efter annan kastade hon sig mot sin mor och kastande sina små armar om hennes hals kysste hon benne ömt. — Hvad ochagas efter det här? frågade uppassaren för det af bokhållarens familj upptagna bordet. Mannen och hustrun betraktade avarandra. — Vi behöfva ingenting mer, svarade Simon. — Två buljonger och en portion för er tre, det var icke mycket, mumlade han, göraude en föraktlig grimas.