Göteborgsposten – 9 maj 1867, sida 1

Expositionsbref srån Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). (Forts. fr. föreg. n:0). Men båten för oss oupphörligt framåt Nn komma vi till Theåtre Lyrique, med hvilken hos hvarje svensk knyter sig Christina Nilssons frejdade namn. Om den förre gjort det senare kändt och firadt i Paris och derifrån öfver hela Europa, så Gud vet om icke den senare uteslutande gjort det förra kändt hos oss. Så belönar den ena tjensten den andra. Emellertid lemnar a belle blonde i sommar Paris för att i London skörda lagrar och guld, men oaktadt det fabulösa engagementet, 15,000 francs i månaden, tyckes det dock ej vara långvarigt, enär hon redan till hösten ämnar återvända till Paris och denna gång på Stora Operan, der hon skall ereeraOphelias roll i Ambroise Thomas opera amlet. Emellertid går i afton (Lördagen) på Lyrique Gounods nya opera BRomeo och Juliette af stapeln. Det talades en tid om att m:ll Hebbe skulle debutera som Romeo och m:ll Nilsson utföra Juliettes parti, hvilket dock blifvit ändradt, så att i stället ingen af dem uppträder. M:ll Hebbes debut, ofta omtalad och oupphörligt uppskjuten, låter fortfarande vänta på sig. Midt emot ligger Theåtre Chatelet, de stora feeripjesernas och de lysande dekorationernas teater. Emellan dem båda är en fontän, i hvars midt reser sig ett palmträd omviradt med band, hvarpå Napoleon I:s segrar stå inristade. Ötverst sväfvar en gyldene Victoria, utdelande lagerkransar. Der bakom höjer sig det götiska S:t Jacques-tornet, som, ensamt och isoleradt som det står, man gerna frågar sig hvartill det egentligen är uppfördt. Det lär vara återstoden af en på 1500-talet byggd kyrka, hvilken nu jemnats med marken. Tornet, i hvars inre en trappa leder ända upp till spetsen, besökes flitigt, isynnerhet vackra Söndagar, af folk som taga den vidsträckta utsigten i betraktande. Till venster deremot se vi handelsdomstolens nyuppförda smakfulla palats; men de svarta fästningsmurarne derbredvid, som spegla sina spetsiga tinnar i Seinen, dystra som det onda samvetet, hafva icke månne de också sin historia. Jo visst, och den i full harmoni med sitt frånstötande yttre. Det är Conciergeriet-, statsfängelset, der en stor del af första revolutionens offer tillbragt sina sista dagar, innan deras hufvuden föllo för guillotinen, ibland andra den olyckligt ryktbara Marie Antoinette. Det tjenar också nu till fängelse, men de som nu inom dessa tunga murar afvakta sin ransakning, hafva åtminstone förhoppning att möta blidare domare, och behöfva ej trån sitt tängelse sända verlden sitt sista vemodiga tarväl. Vi kila nu under den allbekanta PontNeuf, trån hvilken vi upptäcka Henrik IV:s lagerkransade ryttarstety. Der bakom skjuter Citö-ön ut i en läng, smal spets med en liten parkanläggning, som ligger angenämt och friskt till med den forssande Seinen på ömse