Göteborgsposten – 9 maj 1867, sida 1

(dFVK ——— ——— —— Af Alskaps talanger var han mycket stark i det ädla korkspelet och kastade tressa vå ett anmärkningsvärdt sätt. Ett litet godt kräk i botten, vig som en apa, liflig om en ekorre, slipad som eu räf och tapper som ett lejon, örståndig men djerf, redlig ännu men med fallenhet för lösdrifveri. Låssmeden hade användt honom på morgonen. Emedan han hade gjort sig mycket nyttig hade man ntom den utlofvade belöniagen inbjudit honom till middag. Men aldrig erfor skolgossen vid sin debut i lifvet så mycken glädje af att få spisa i Maison dOr celler hos Bignon som mäster Dsirå Poucet att få skyldra bland untalet af Kaliforniens gäster. —Är du ännu hungrig, Dåsir6? frågade låssmeden. — Bevars! inföll gossen, jag tycker mycket om ost. — Proppa då icke i barnet så mycket, gralade Theröse, som var mera sparsam än hennes man, l — Bah! litet ost! När han är mera hungrig, den lille. I — Han har ätit för två dagar åtmiustone. — Och han har tro att fordra för . I alla fall, det roar mig att se honom äta. Tnrese höjde på axlarne med en förtretad min och afskur ett stycke bröd för den lille gossen hvars gastronomiska operationer hon följde med ett småleende på en gång medlidsamt och oroligt. De tre personerna placerade vid motsatta ändan af bordet bildade den fullständigaste kontrast mot det hushåll hvarom vi talat. Mannen liknade inkarnationen af det välklädda eländet, det grymmaste, det smärtsammaste af alla. Af en