Göteborgsposten – 9 maj 1867, sida 1

begge kamrarne gjordes hela betänkandet till föremål för behandling. Man erkände å ena sidan att utskottet gjort sitt bästa till den : stora frågans utredning; man framhöll å an: dra sidan att utskottet icke gjort nog. Den senare omständigheten betonades mest af protektiomsterna. Man erfor ganska märkbart att dessa väntat och fordrat att utskottet skulle, målat mera i svart. Gretve Henning Hamilton gat åt frågan en ganska märklig karakter derigenom att han visade att hela utskottsbetänkandet var — grundlagsvidrigt. Deri berördes nemligen frågor, som onekligen tillhörde de ständiga utskottens behanaling, och talaren ansåg det ytterst betänkligt att, såsom nu skett, låta ett. särskildt utskott operera på sidan om grundlagen. Detta inpass, som endast svagt bemöttes at häradshold. Ekenman, gjorde ett märkligt intryck på kammarens ledamöter, och det synes icke otroligt att betänkandet blir till slut lagdt till handlingarne?, således utan allt resultat. Hr Odelberg, sriherrarne Sprengtporten och v. Oder ordade mycket öfver exportens och importens olikställghet, och de många millionerna som gingo ut, i jemtörelse med dem som kommo in —således den gamla visan om handelsbalansen, på samma gamla melodi som förr. De ordade vidare om billiga tullsatser, hvarmed törstods intörseltullar på lifsmedel o. s. v. I andra kammaren yrkade Per Nilsson i Espö att hela betänkandet skulle läggas till handiingarne. Detta yrkande är så till vida märkligt, som talaren tillhör landtmannapartiet. Han uttryckte sannolikt en tanke, som detta parti hyser, men som det i sin nedslagenhet ej vill komma fram med. Detta förslag motsatte sig Carl Auders Larsson, ty hvad skulle folket i landsorten väl säga om en sådan ätgärd? Hr Lindströms uppfattning af utskottets opus var, att jordbrukets stallning var ganska god, men de jordbrukare i en bekymmersam ställning, hvilka spekulerat ötver sina tillgångar. Han ville att första punkten, i hvilken töreslås att grundskatterna skola aflösas, skulle läggas will handlingarne, emedan den frågans utredning ötverlemnats till en komitå och man borde atbida dess förslag. Rådman Björck, hr Hedlund, hr Stråle och landshötd. Alströmer delade och utvecklade samma åsigter som hr Lindström. Den första punkten försvarades, likasom hela betänkandet, af hr Key och frih. v. Schulzenheim, hvars skäl upprepades at Aug. Andersson — och af Rundbäck, som sade sig ej vilja uppläsa betänkandet, emedan han hoppades att ledamöterna redan tagit kännedom om detsamma. Han knotade ötver att man väl föreslagit åtskilligt till jordbrukets hjelp, men man tycktes ej vilja snart sätta det i verket. — Under hans föredrug samtalade ledamöterna mycket obesväradt. I debatten läg landtmannapartiet under; men fick plötsligt hjelp trån ett håll, der mången minst väntat det. Jag bar i föregående bref antydt, att rektor Siljeström, på hvilken man vid riksdagens början byggde stora för hoppningar och hvilken vid valmötet i Södertelje förklarade sig vara en deciderad vän al tribandelssystemet, på sistone närmat sig protektionisterna, och då val auställdes till elektorer för utseende af inilmäntige i banken och riksgäldskontoret, tog protektionisternas lista. Hans definitiva ötvergång till detta parti skedde nu med mycken öclat genom ett långt, anspråksfullt och ytterst bittert antörande i landtmannapartiets intresse. Han beklagade att detta parti smädats och brännmärkts. Han framställde detta parvis stora törtjenster, och antydde att man endast skulle sätta sin tro till Gud och Sveriges allmoge. Detta anförande åstadkom ett ytterst pinsamt intryck, icke minst derföre att flera fakta på ett oförsynt satt förvrängdes. Förbittringen öfver hr Siljeströms esinningslösa diatriber gat sig luft i hr Lindströms replik. Han behandlade hr S. skoningslöst. Han stämplade hr S:s åtgärd som ett ovärdigt försök att tillskapa partier, att stista oenighet mellan de olika damhällsklasserna. Han erinrade om Kobespierre och Danton. Det är otvifvelaktigt att hr Lindström behandlade hr Siljeström alt tör hårdhändt; men oo RN FÖRE