Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 2

Rhodin anträflatute på sin nattliga färd. Rhodin hade genast fått veta Om att båten var påträffad. R. förklarade nu, att det icke var denna båt han eftersökt, utan eu onnan mindre, som samme skeppare skulle nyligen ha förlorat. Om denna förlust visste dock skepparen ingenting, hvadan han så mycket mindre kunde ha gifvit R. i uppdrag att eftersöka någon båt. Rhodin åter vidhöll att han erhällit detta uppdrag, men tillade att om skepparen icke här förlorat någon båt, så hade han dock gjort det rid Lilla Edet. Då det emellertid icke gerna var troligt, att han oombedd skulle härstädes sökt efter en båt, som förlorats vid Lilla Edet, kunde icke mycket förtroende fästas vid hans uppgifter. Joh:s Andersson å sin sida försäkrade, att han alldeles icke varit Rhodin behjelplig att stjäla några rör, men medgaf att han sett R. inneha sådane, under omständigheter, som gjorde honom öfvertygad om att de voro stulna. Rhodin framkom med åtskilliga andra historier, lika litet trovärdiga, som dem han från början trakterat poliskammaren med. Målet uppsköts för ytterligare upplysningars inhemtande på åtta dagar. — För några dagar sedan passerade bonden Johannes Andersson, att dömma af dialekten bördig från nordlngas e gränsen af Hottarnes land, ett näste på Sillgstan, hvarest en qviunsperson, länge känd på denna gata under namn af Gustafva Jonsson, men nu äktenskapligt förenad med en person hvars namn äfven eger en på denna gata välkänd klang, förer den husmodorliga spiran. Joh:s Andersson kastade en blick at fönstren till besagde hus, och se der vinkade honom en qvialig gestalt. Han och en kamrat som han hade i sällskap trädde in. De blefvo på det varmaste emo tagna och tillfrågade om de-icke skulle ba vin. Joh:s Andersson begärde att sa två glas. ett för sig och ett för kamraten, förmodligen i tanka att här lemnade man sådana saker för intet. De innevarande qvinnorna togo in en halfbutelj och trakterade äfven sig sjelfva med den ädla drufsaften. Men då den beskealige Johannes skulle gå, blef det fraga om betalningen. Johannes troddo att deuna skulle kunna aflöpa mad 25 öre för de båva glasen; men härvid hade han uppgjort räkningen utan värdinnan. Denna fordrade nemligen 4 rdr för den halfva buteljen af vinet, hvilket husets innevänarinnor sjellva till största delen, med helsan förtärt, och dessutom fordrades 1 rdr för några cigarrer, som blitvit framlagda på bordet, men icke använda. Dessa anspråk yckte Jobannes var. allt för långt sträckta och var i begrepp att stoppa plånboken ännu djupare ner i sin rymliga nordhottsficka, då madam Gustafva blixtsnabbt fattade i den, ryckte den till sig och störtade mot dörren till ett annat rum. Johannes efter, upphann den flyende i dörren, fattade i plånboken och slets ett ögonblick med Gustafva Jonsson om densamma. Liksom Joseph, som också en gång råkade ut för ett fruntimmer af något tvetydig karakter, kom Johaunes till korta i striden. Han mistade plånboken — blott en liten flik af desg skinnbeklädnad lyckades han behålla qvar emellan tummen och pekfingret. Gustafva Jonsson återlemnade sedermera planboken förklarande att hon tagit 5 rdr ur densamma för att göra sig betald. Något mera fanns d icke. Johannes åter förklarade sig i plånboken ha baft 17 rdr — 1 sedel om 10 rdr och resten i ettor. Detta bekräftade äfven hans kamrat. Vid d om saken hållna polisförhöret förnekade Gustafva J neson att ha tagit mera än de 5 rdrna, hvilka hon ansåg som sin välfångna egendom, påstod att Johannes bjudit hela sällskapet på vin, reqvirerat in cigarrer m. m., hvilket allt såväl Johannes som hans kamrat Abraham Martin Samuelsson förnekade. Gustalva Jonsson föruekade vidare att ha frånryckt Johannes plånboken. Afven detta bekräftades dock af Samuelsson. Som vittne bade blifvit inkallad qvinspersonen Charlotta Jonsson, som tjenstgör på stället som uppasserska. Denna kom med de uppenbaraste lögner, hvilka hon sedermera måste återtaga, allt under det hon i rörd ton törklarade sig tala sanning. Gustafva Jonsson, som redan på Johannes Anderssons anmälan blifvit häktad, kunde naturligtvis ej fa sin Åoskuld uppdagad genom ett så föga trovärdigt vittne som Charlotta Jonsson. Då det emellertid i alla händelser var gifvet att hon mot Johannes medgifvande lagt sig till honom tillhöriga 5 rdr remitterades målet till rådbusrätten och Gustalva Jonsson blef återföra t 1 cellfängelset.