Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 2

— Hvad för slag! afbröt Pommier, behöfver man döda en menniska, hvilken man med ett enda ord kan ge hjernfeber (låta döma till döden.) — Och på hvad sätt då? inföll Goulard med en lömsk min. — För fan! Genom att bedja de nyfikne (domrarne) fråga dig hvad du gjordesen viss natt den 18 December ... Nog! tillade han i det han afbröt åkaren, som plötsligt kufvad, framstammade en ursägt. Han begaf sig i vig. De två männen följde honom på några stegs afstånd. — HSiäg, Vincent, yttrade bull-doggen, han är icke att leka med, patron. — Oh nej! mumlade den andre. — Han torde ha smör (penningar). Om vi skulle försöka ... emellan oss båda hä, hä? ... — Min gubbe, sade Vincent, betraktande honom med oafvänd blick, jag känner denna man bättre än du; gif dig icke i lag med honom ... Jag skulle föredraga ser, dun, att kasta mig under hjulen af ett lokomotiv, heldre än att ställa mig illa med honom. — Ah, för fan! ... Och om, helt ensam .... Å — Hvarken ensam eller med mig; jag förbereder dig att jag går på hans sida och jag skall försvara honom. — Det är bra, atertog Celestin, man skall lemna honom i fred då. Och han följde sin ledsagare med den graciösa minen af en bandhund från hvilken man rycker ett ben. Det etablissement, som är kändt under nsmnet Kali