Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

a ————— —— är tillräckligt med hvimmel ändå, utan att man till på köpet skulle få sig några hundra flodfaråre på halsen. Till venster hafva vi Winhallarne, den stora nederlagsplatsen för denna parisarnes hufvudkonsumtionsartikel. Här passera vi under Pont Constantine, en hängbro som endast är upplåten åt fotgängare. Rätt framför oss breder Notre-Dame-kyrkan ut sina väldiga dimensioner, och ligger från denna sidan fri och ledig. Det lilla huset på sjelfva yttersta udden är la Morgue, bårhuset, dit dagligen upphittade lik föras att utläggas på några dagars exposition för att om möjligt af sina anhöriga igenkännas och reklameras. Det är också en flitigt besökt plats och ingen parisare, åtminstone af arbetsklassen, passerar der förbi utan att göra ett kort besök inne i salen, der liken, afklädda och rentvättade, äro upplagda på marmorbord. Vid hufvudet hafva de en vattenstråle, som ständigt spolar öfver dem. I taket hänga de kläder de vid påträffandet burit. En glasvägg skilja de besökande från sjelfva liksalen. Vi taga här af till höger mellan de båda öarne S:t Louis och Ile de Palais, eller de la cit, på hvilken senare är ämnadt att bortrifvas alla privathus, så att endast statens monumentala byggnader qvarstå och resten blir öppna platser. Vi följa den högra Seinearmen och passera innan kort Hotel de Ville, detta stolta palats med sina gamla revolutionsoch sina nya balminnen. Framför detsamma är den forna Gråveplatsen, numera Place de Ihotel de Ville. Afven dess blodiga skuggor hafva vikit tillbaka, och den nya tiden vandrar lugnt och sorglöst deröfver, och dock har så månget sorgligt dramas sista blodiga akt här utspelats. (Forts.)