Göteborgsposten – 8 maj 1867, sida 1

————— Kusken sjelf, insvept i en stor grå rognkappa, sådan som Cab-kuskarne i England ofta bära, och utan kokard eller galon Jå sin hatt, höll sig nåstan fullkomligt rak på sin kuskbock, på ett sätt som lät a.a kusken i ett stort hus. Den andra domestiken, som satt vid sidan om honom var långt ifrån att hafva (må man förlåta oss uttrycket) samma chic som utmärkte hans kamrat. Blott af att se honom nedstiga från kuskbocken för att öppna vagnsdörren när kupen stannade kunde man gissa en improviserad kammartjenare. November månad 185... nalkades sitt slut. Oaktadt regnet, som föll i hvarje ögonblick, var det ganska kalltOckså ehuru det var en Söndag passerade få personer på boulevard Montrouge. I det ögonblick vagnen stannade upplyftes gardinerna, som dittills varit omsorgsfullt nedfällda. — Kan jag stiga ur? frågade en karlröst. — Ja, min herre, svarade kammartjenaren. En man steg ur åkdonet. Han bar en sliten och mycket fläckig blå blus; de breda och slokiga borden af en mjuk filthatt dolde nästan helt och hållet hans ansigte. Byxor af blått bomullst yg, genom hvilkas hål man varseblef ett par andra af vanligt kläde, skor och en knölig käpp fulländade hans kostym. Större, mindre axelbred och mindre undersätsig än domestiken som höll vagnsdörren, kunde denna man vara femtio år. Han började fetma. Ett svart och yfvigt skägg betäckte nedre delen af hans ansigte. Han hade präktiga