Göteborgsposten – 7 maj 1867, sida 1

mig som om hvarje glimt af hopp slocknat för mig i detta ögonblick. Jag visste att det stora målet skulle vinnas, jag visste att Aline var räddad, att utom möjligen något obestämdt rykte om grefvinnan de Corandeuil, om hvilken det redan var bekant att hon var af låg börd jemförelsevis med den ställning hon nu innehade, stod i slägtskapsförhållande med en grof brottsling — ett rykte så obestämdt, så prundlöst att det skulle dö af sig sjolft — inzen skada skulle drabba min syster tillfölje af min olycka. Och unH. min far, är min historia berättad. De hade blott obety. ligt besvär med mig, dessa kloka och skarpsinniga lag! arlar, dessa stränga domare, dessa menskliga lagar, i hvika jag då för tiden blott såg mensklig blindhet och et! prydligt maskineri, hvarigenom den högsta rätt förbytt s till den högsta orättvisa. När jag erfarit allt som jas kunde få erfara. när jag uttömt all min för: måga för undersöka om det verkligen ej fanns någon väg till räd: aing, och när jag med säkerhet insåg att någon sådan e fiuns, underkastade jag mig mitt öde. Min far, då insag jag ej heller erkände att jag gjort det. Anklagelscakten var vältalig, förkrossande och snillrik. Jag kan ej beri mma den högre än då jag säger att den var uppsatt med lika mycken noggrannhet i detaljerna, hvilka ej voro sar ia, som om den blifvit nedskrifven eftor den rekapitulatio.: jag gjorde för mig sjelf af de omständigheter som vor emot mig. Jag försvarade mig ej, jag gjorde ej ens något försök dertill. Rättegången var mycket kort och vid dees slut fann jag mig dömd till galererna för lifstiden. På den tiden fanns en kaplan i fängelset der