Göteborgsposten – 4 maj 1867, sida 2

Från Utlandet. Man vill nu tillochmed veta dagen, då konferensen skall sammanträda. Detta skall ske i London d. 7 d:s. Klockslaget och husnumret uppgifves ännu icke; men vi skola väl få höra derat äfven. Och likväl — forttarande samma misstro till fredens bevarande, samma bitterhet i de franska och preussiska tidningarne, hvilka helt ogeneradt säga hvarandra de obehagligaste sanningar i verlden, fastän man just nu skulle vara mot hvarandra försonlig och förekommande, ifall man verkligen tänkte på försoning och icke snarare ansåg konferensen endast vara en parentes, en mellanmening, som för ett ögoablick hindrar verlden från att komma till punkt, det är till afgörandet. Saken är också den, att det ej längre är den franska och preussiska regeringen, som stå fientliga emot hvarandra, utan båda folken derbakom. Flera franska tidningar uttala deremot den uppfattning af saken, att det är Frankrike, som skall komma ochbefria Tyskland från Preussens ok och det derför, att man både i Wien och i Baiern längtar efter kriget. De ölverensstämma häri i viss mån med en skrift af den katolske biskopen Kettler i Mainz, hvilken redan utkommit i 6 upplagor och hvari det egentliga Tysklands gränser uppgitvas vara Rhen, Alperna och Elben, så att det lilla Tyrolen uppväger hela den östliga hälften af Preussen. Ett borussifieradt Tyskland skulle icke mera vara tyskt, liksom det gamla Grekland förlorade sin utmärkande prägel, då det anknöts till de stambeslägtade, men barbariska macedonerna. I Frankrike har nu börjat utkomma ett nytt blad med titeln. Mouvement), hvilket oaktadt fredsryktena säger, att det ej till dem sätter något hopp. Arligt valadt, ulilägger bladet, önska vi västan icke heller, att freden skulle bli bevarad; ty vi kunna icke tänka oss någon kombination, hvarigenom vi skulle återfå det inflytande, som Preusson fråntager oss i Europa och hvilket vi till hvad pris som helst måste återvinna, då det gäller vår ära och vår säkerhet. Samma blad tillägger: Alla menniskor i Preussen ha förlorat sitt sunda förnuft, både statsmännen och borgrarne. Man bryr sig hvarken om rätt eller rättvisa och förkastar de skäl, på hvilka man sjelf åberopar sig. Pragerfreden trampas under fötterna, och de heligaste pligter ringaktas. Preussen förnekar tillochmed de förklaringar, som det afgifvit i den luxemburgska frågan. Preussiska regeringen har medgifvit, att hon ej längre har någon rätt med hänsyn till storhertigdomet; men hon vill likväl låta sina trupper qvarstanna der. Hon har funnit sig i att återlemna Nordslesvig till Dan