Göteborgsposten – 4 maj 1867, sida 1

Å444 44 ( 1 ( 0G.— I den der stilen fick man lof atv trösta sig i Onsdags, den stora dagen. Ty en gemenare väderlek än den dagens ha vi icke haft på länge. En bitande kall blåst, snöslask och regn dagen i ända, se der det förtjusande programmet! Det tordras i sanning patenterade MIntosh-humörer, sådana som man törr eller senare blir nödsakad att lägga sig till här uppe i högan Nord, för att stå ut med sådant. Men då går det också för sig. Medan tänderna skallra af köld, sticker man en i kruka konstigt uppdragen Galanthus nivalis i knapphålet, sätter den rödspetsade näsan i vädret, svänger på armarne och gnolar helt olörskämdt: Våren är kommen, på sina kransar ängarne binda, himlen är blå! Sedan mumsar man till middagen i sig för flera riks daler nytt för året, nässelkäl, rökt Halmstadlax, färsk potatis och d:o sparris, sköljer ner alltsammans med åtskilliga glas af drufvans ljufva safter, lyssnar till de sprittande tonerna från Beyerböckska kapellet och diktar en dityramb till vårens lof. Der ofvanpå tar man sig en droska eller en hyrvagn, allt etter råd och lägenhet, säger åt kusken: Kör till Lorensberg! och slår sig der ner i ett vät tilltäppt rum eller en d:o kägelbana, under det att regnet melankoliskt slår på fönsterrutorna och nordanvinden kommer de nakna träden att sorgligt luta sina bladlösa kronor tillsammans, liksom hviskande till hvarandra ett bedröfligt: Hvilka tider vi lefva i!! På det sättet lyckas man kanske ändå vid glasens muntra kling-klang att fördrifva några timmar, att kanske aldeles förgäta oron i naturen för den artificiella tröjden mellan skål och vägg, och när hvilans timma ändtligen slagit, kryper man till kojs, blåser ut ljuset, drar täcket ötver öronen och suckar eti tvetydigt: Hå, hå, jaja! Så var det då slut på den första Maj! En liten treflig (men sann!) bit at nutids nordisk Maj-prosa. Så fridfullt slutade emellertid icke alla märg-i-ben-drinkare sin första Maj, och dagens rättegångsafdelning upptager äfven referatet om ett nere vid Skeppsbron samma afton timadt blodigt slagsmål. Detta slagsmål, sorgligt i och för sig, erbjöd derjemte ett moment, som synes oss i högsta grad värdt att uppmärksammas. Ett al vittnena intygade nemligen vid gårdagens förhör i poliskammaren, att då vittnet, tör att få slagsmålet afstyrdt, skyndat att begära handräckning af en på något afstånd posterad poliskonstapel, denne vägrat att begifva sig från sin station, förrän en fullt vederhäftig person infunne sig och bestyrkte nödvändigheten af hans mellankemst. Nu frågas billigtvis, hvilka egen skaper som ertordras för att at en poliskonstapel kunna anses för en i dylika fall fullt vederhältig person? Är det den mer eller mindre prydliga klädseln, som dervid skall fälla utslaget? eller bör icke en poliskonstapel snarare vara skyldig att genast åttölja hvarje person, som begär hans hjelp? Har han blifvit bedragen, eger han ju alltid rätt ati häkta bedragaren. Huru skola u. ex. utländningar, som möjligen af en eller annan orsak råka i obehagligheter på våra gator, kunna dokumentera sig som fullt vederhäftiga? Ellar ha våra poliskonstaplar i hast möjligen blifvit mäktiga alla tänkbara lefvande språk, eller, om de äro så skarpt utpreglade fysionomister, att de kunna läsa sanningen i en menniskas anletsdrag, huru skola de då bära sig åt i mörkret ...? Dessa frågor torde vara svåra att besvara för vederbörande, hvilka dock säkerligen icke skola törsumma att, för så vidt förhållandet förtjenar det, allvarsamt beifra detsamma. Hr Roos, hvilken profetiskt inledde sin korta, föga blomstrande sejour å Mindre Teatern härstädes med Han är alldeles galenoch derester regalerade sin publik med sådana läckerbitar som Rochus Pumpernickel, båren från S:t James at Galen, och Domi eller Amerikanska apan (aldrig såg man värre apa i en kaprioj!) afslutade den med ; ett hår at hin håle. Vi veta icke hvarthän lj cden vandrande blomman härifrån styrde sin gång och detta vill malicen påstå skall tills vidare äfven vara en hemlighet för en godl. del af hans här ännu qvarglömda sujetter, hvilka antagligen icke äro böjda för att länö gre spela för Roos skull. ö k Nya Teatern skulle hr Dahlgren il. Tisdags visa hur det går till när man inte har pengar, hvilket äfven lyckades, ehuru på ett sätt som direktören troligen alldeles icke beräknat, i det nemligen publiken utförde hufvudrollen och den aftonen täppte till sin börs ! så att spektaklet måste inställas. Och detta oaktadt man på köpet bjöds på jättedimbilder af en professor. Dimbilder kunna vi sjelfva skaffa oss andra Maj, tänkte teaterbabitucerna och så blefvo de beskedligt hemma Valborgsmässoafton. I Söndags fungerade den onde äfven på Nya Teaterns tiljor, af hvilket. allt klarliga synes att sanstyg, galenskaper och penningbrist nu i fjorton dagars tid på det allra betänkligaste sätt grasserat på våra båda dramatiska scener. :