Göteborgsposten – 2 maj 1867, sida 2

bTLA GCn ALCrstaCnuC ISC I SCGÖIICUCn LH I hufvudstaden. — Ilarmoniska sällskapet lär till den andra abonnements-konserten å kongl. teatern komma att bjuda på intressanta saker. Man kommer nemligen att gifva: La Fuite en Egypte, biblisk legend, ord och musik af Hector Berlioz, samt de båda första afdelningarne af Das Paradies und die Peri, musikalisk dikt af Robert Schumann ur det stora skaldestycket Lalla Rookh af Thomas Moore. Körerne hafva med stor förtjenst blifvit inöfvade at professor Ginther. Ej mindre än 8 af kongl. teatern utmärktaste artister komma att utföra solopartierna. Konserten tros komma avt gitvas nästa Söndag. — A k. dramatiska teatern gafs i Måndags s. f. g. en komedi i en akt af Jules Moineuux: De båda döfva. Såsom af titeln redan antydes, har förf. sökt att roa sin publik genom framställning at några löjliga scener, töranledda först genom döfneten hos en person och sedan genom dennes hastiga botande från nämnde åkomma. Oaktadt hr Knut Almlöfs utmärkta spel såsom den verkligt döfve och hr Hedins säsom den blott låtsade, lärer stycket knappast kunna tillerkännas förtjensten af att ens för ögonblicket framkalla ett hjertligt skratt — sager Possttidningen. — körande den första representationen at operan Afrikanskan sistl. Måndag, tillägga vi efter de i går ankomna Stockholmstidningarne följande: De stora tillrustningarna och de många rykten, som löregått denna opera, hade väckt en ovanlig nysikenhet. Det var icke endast teatersalongen, som var fullsatt al åhörare; älven operakällaren och förstugorna voro till trängsel fyllda af nyfikna, som önskade veta huru operan tog sig ut, om den motsvarade sitt rykte, om den gick bra o. 8. v. Sällan har en ny opera gått första gången så väl, som ÅAfrikanskan i går. Publikens tillfredsställelse gaf sig Juft i lifliga handklappningar, bifallsrop och inropningar. Bifallen gällde denna gången icke endast de utmärkta solisterna, fruarne Michaeli och Stenhammar (den förra som Afrikanskan, den senare som Inez), hrr Labatt (Vasco di Gama) och Arlberg (Nelusko) m. fl., utan äfven ensemblerna, vissa orkesterpartier, samt dekorationsmalaren Ahlgrensson och mekanikus Lindström. Hr Labatt har i återgisvandet af Vascos roll tagit ett betydande steg framåt som konstnär och hr Arlberg utför sitt, för hans röstmedel likväl för stora, parti på ett sätt, som vittnar om hans rika musikaliska gaivor. Synnerligen efter första, fjerde och sista akternas genialiskt tänkta och genomförda slutscener tycktes åhörarne hänförda af Meyerbeers toner. Om bisallsstormarne emelleriid denna gång företrädesvis egnades åt dekoratörens och maskinistens förtjenster, har den store maöstron derförgatt skylla sig sjelf, då han i detta arbete, såsom i många, bundit den konst, som bland alla är den lättfattligaste och den som snabbast går till hjertat, oupplosligt tillsamman medi företeelser, hvilkas bländande och fängslande verkan på sinnena åtminstone för ögonblicket snarare öfverglänser honom än tjenar att upphöja hans verk och, ehuru af honom använda såsom redskaper, understundom spela rollen af det hufvudsakliga. I den, ur musikalisk synpunkt, jemförelsevis temligen matta tredje akten, var detta nu händelsen, då her Ahlgrenssons och Lindströms mästerskap i anordnandet af mis-en-scenen här nästan uteslutande upptog intresset. En sådan dekoration som denna, ett skepp, som med illusorisk natur och sanning framställes krängande under stormen på hafvet; som visar oss sin inre och yttre sammansättning, däck och kajutor, mast och roder; som mottager gäster från en slup, hvars strid med vågorna man först får betrakta; som stormas af vildar och slutligen sjunker under det mest pittoreska skeppsbrott; allt detta är något på vår scen i sanning oerhordt och det öfverträffade betydligt hvad vi på stora operan i Paris haft tillfälle att se i samma scen. Likaledes var äfven i sin genre den utomordentliga prakt, som i fjerde akten ntvecklas, då vi få göra bekantskap med Afrikanskans öfverdådigt lysande hofstat, någonting som var egnadt att blända och hänföra. Slutscenen, som framtäller det ofantliga manzenillaträdet på en hassudde i den praktfullasto belysning, öfverträffar emellertid i relativt konstvärde vida den fjerde aktens skiftande färg och gruppeffekter. och vittnar om en verkligt poetisk intuition hos nekoratoren, hvars tafla till sitt intryck artistiskt samverkar med den här sannt storartade och ädla musiken. Hrr Ahlgrensson och Lindström framropades upprepade gånger och firade en rättmätig, välförtjent triumf. Representationen varade från kl. 3,7 till nära midnatt, utan att publikens uppmärksamhet kunde tyckas tröttad. Atskilliga förkortningar torde emellertid icke kunna undvikas. Vid ofvannämnde första representation af sAfrikanskan hade flera falska biljetter blifvit vid salongens ingångar presenterade, af innehafvarne köpta at s. k. biljettmånglare till mångdubbelt högre priser än det vanliga. — Under representationen af denna opera är hr Blanchs festvåning i operahuset upplåten till foyer, der damer under de långa mellanakterna kunna intaga frisk luft och annan förfriskning. Trån Tltlandat