Göteborgsposten – 2 maj 1867, sida 2

kunde porten vara öppen? Huru kunde Olmence ha varit så vårdslös? Fröken de Corandcuils rum, för att ej tala om de öfriga i hotellet, voro blottställda för hvarje fara som kunde härleda sig från en dylik försumlighet. Jag beslöt inträda i hotellet, väcka Clmence och laga att porten biefve stängd. Följaktligen passerade jag förbi fönstren till den blinda damens rum, fann glasdörren som ledde intill korridoren straxt bredvid äfven öppen och varseblef en ljusstrimma från de rum som beboddes af Clemence och Comel. Ett steg till och jag hörde rasslandet af papper och ett ljud rysligt likt ett tungt stönande. Fasan hämmade mitt vidare framträngande för ett ögonblick, hvarunder jag hade tid erinra mig att jag var fullkomligt obeväpnad. Det enda föremål i min ego som kunde användas som vapen var den tunga klumpiga nyckeln till min butikdörr, hvilken jag som vanligt tagit med mig då jag gick ut nattetid. Jag närmade mig derföre med största försigtighet dörren till Comels rum, hvilken var öppen utåt korridoren, och sedan jag nått den skådade jag följande: Dörrarne till alkoven der den gamle manneu sof voro öppna och i bädden lig Jean Comel. En blick på det förfärligt sammandragna ansigtet, rysligt i dess oroliga stelhet, sade mig att hw fått ett slaganfall, sannolikt af den fasa som grep honom vid första anblicken af den förfärliga syn, som au gre äfven mig med fasa. På golfvet straxt utanför dörrarne till alkoven låg Clmence, med sin högra arm sträckt mat alkoren. Eit gräsligt sår gapade i honnes tinning, från hvilket blodot sakta fra nsipprade