Göteborgsposten – 2 maj 1867, sida 2

Detta var likväl blott saker af underordnad natur, jemförda med den stora upptäckt jag gjort, och jag ansåg mig för närvarande ej Behöfva bråka min hjerna för att utfinna medel att lösa dessa svårigheter. Jag började nu känna en ytterlig längtan att få träffa Clemence. Jag skulle uppsöka henne så tidigt som möjligt på morgonen och törbereda henne på den snara underrättelse om stölden som mäste trätta Comel. Jag hade hvarken förmåga eller vilja att vara i stillhet under tiden; den föregående dagens långa sömn hade vederqvickt mig, och det starkt upphetsade tillstånd, hvari jag för närvarande tillföljd af hvad jag upptäckt befann mig, höll mina känslor och nerver fullt vakna. Jag vandrade oroligt omkring, otelig öfver tidens lång. samma gång, och ådrog mig utan tifvel mer än en nattpatrulls uppmärksamhet. Slutligen vände jag mina steg mekaniskt mot Hötel Corandeuil Deh fann mig utan att tänka på hvart jag gick, på den lilla gatan vid baksidan af byggnaden. Jag nalkades porten, vid hvilken jag föregående afton skiljts från Clmence, tänkande på det möte som der egt rum mellan henne och Deligny samt undrade om det, i trots af hennes svartsjuka vrede, skulle bedröfva henne, då hon genom de nyheter jag hade att meddela henne komme att erfara att det mötet var det sista emellan dem, Jag lade min hand sakta på porten under det jag betraktade den mörka byggnaden och den molnfria himlen, öfver hvilken månan framseglade. Till min stora förvåning gaf porten vika för den lätta tryckningen af min hand och vred sig ljudlöst tillbaka på sina giagjera. Huru