Göteborgsposten – 30 april 1867, sida 1

oklarare. bet troligaste är, att grefven velat tramtvinga eller framloska ett uttalande från regeringens sida om behöfligheten af lån för sta sutg ifternas bestridande, för att sedan kunna vända ett sådant uttalande mot regeringen och systemet?, hvilket den ädle grefven i sin nu intagna position icke gillar. En annan möjlighet är, att grafven med sin interpellation egentligen äsyftat att sätta den interimistiske finansministern i förlägenhet. Om så är förhållandet, lyckades det äfven till någon del, då statsrådet Bredberg i afseende på följderna af riksdagens åtgärd att nedsätta anslag, som K. M:t begärt, törmälde sig endast kunna uttala sin personliga opinion. Men med denna, huru värderik som heldst, har representationen icke att skaffa, vid ett tillfälle, då meningen var att få del af regeringens åsigt. Emellertid är dot tilltredsställamle, hvad ar hr Bofbergs yttrande framgår, att regeringen icke vill för den uillfälliga bristens ivllande i statens behof aalta lån, utan blott töreslå denna utväg sor sådana produktiva so revag, uvilka innebära löftet om framtida bidrag till länens atargal sande. Otvifvelaktigt är, att då en statsbrist förefinnes, enda rätta utvägen är att tylla den genom bevillning, hvilken kan upphöra, då den ej längre erfordras. I ett sådant förfarande, i åtgärden alt skyndsamt kunna pålägga och lika skyndsamt afskaffa en tillfällig skatt, ligger den stora — och den största — fördelen at årliga riksdagar. En sålunda tillfaligt medgitven bevillning är helt enkelt en nationalsubskription.