Göteborgsposten – 27 april 1867, sida 1

lL dåsSeh dell oc API riska scenens, i Juni månad ämna unkomma för att gifva en serie föreställningar å denna teater. Det Beyerböckska kapellet, som i Onsdags för första gången introducerade sig hos vår publik, har kunnat tröjda sig åt den atgjordaste framgång. Det är också en ovanligt god orkester, hvilken bland sig eger ganska aktningsvärda solister. Fru Beyerböcks intagande yttre och qvinliga grace ha icke minst bidragit till att elektrisera åhörarne, hvilka också infunnit sig en masse. Så var, tyvärr, icke fallet vid den atskedskonsert, som hr Adalbert Hrimali sistl. Thorsdag ånordnat i Bloms stora sal. Och ändå torde vår musikälskande allmänhet svårligen kunna förneka, att här varit ett godt och passande tillfälle att gifva ett erkännande åt en ung, anspråkslös, men arbetsam och lofvande musiker, hvilken sjelf aldrig dragit i betänkande att stå till tjenst med sin talang, huru ofta den än anlitats. Om sålunda den pekuniära vinsten af denna afskedskonsert blef jemförelsevis obetydlig, kunde dock den unge konstnären i de närvarandes lifliga bifall spåra den känsla af saknad, som hans afsked från vårt samhälle måste inge hans talrika vänner och många beundrare. Vi vilja hoppas att detta dock måtte vara endast ett tillfälligt afsked och att om de politiska händelsernas gång möjligen torde kunna lägga hinder i vägen för hr Hrimalis fasta engagement annorstädes, Göteborg ännu en gång måtte kunna få räkna honom som en bland sina verksammaste, mest förhoppningsfulla tonkonstens utöfvare. Påskhelgen passerade i all stillhet, och tyst har det äfven varit efter densamma. 1 all tysthet försiggick invigningen af Nya Tull och Packbuset, men mindre tysta torde de ack! och ve! ha varit, hvilka tjenstemännen vid packhusafdelningen låtit gå öfver sina tandgårdar, då de kommit till en full och bedröflig visshet af det olämpliga i flera anordningar inom den nya lokalen. Detta är för öfrigt ett kapitel, till hvilket vi anhålla att vid tillfälle få återkomma. Något buller kom eldsvådan å Gårda åstad, isynnerhet derföre att tornväktarne behagade signalera densamma såsom utbruten inom staden, men sedan lågorna några timmar frossat på den ovanliga spisen af läckerheter i hermetiskt tillslutna askar lade de sig mätta till ro och den nyligen så klart upplysta nejden insveptes åter i nattens mörker. För öfrigt politiseras och kannstöpes det i alla vinklar och vrår. Nå, nu blir det bestämdt krig, utbrast en person häromdagen, då han mötte en god vän. Hvad nu då, huru kan du veta det så säkert? — Jo, det är alldeles afgjordt, ty det har X. slagit vad om, och han har ännu aldrig tappat något vad! Att tappa vad är förargligt nog, men att tappa koncepterna är ännu förargligare. Att detta emellertid hände en lustig ture härom aftonen torde synas er mindre underligt. Efter en treflig souper hos en bekant utom staden stod han (naturligtvis!) mankerad på den åkaredroska, han beställt till hemtning, under det vådligaste ösregn i kolmörkret midt på landsvägen, till hälften beredd att återvända till den trelliga lokal, han nyss lemnat, för att der uppträda som -kine1 detsamma hörde han rullandet af ett åkdon på vägen. Skönt! tänkte han helt högt, här kanske man kan få skjuts till staden. — Ja, bevars, det går visst an, utbrast en röst från åkdonet, som i detsamma stadnade midtför vår vandrare, var god bara och sitt upp. Det var en vanlig enkel skjutsvagn med två säten. I baksätet fanns en plats ledig och här satte han sig beskedligt ner. Hans sidokamrat tycktes, så my cket han i mörkret kunde skönja, vara en något bleklagd, mörkskäggig mansperson, iklädd en grå öfverrock. Några små försök till börjandet af ett samtal aflupo utan framgång, snart stadnade vagnen å Kungstorget och skjutsbonden utbrast: Herrn vill väl icke följa med nu längre, kan jag tro? — Åh jo, hvarföre icke det! Hvart skall du köra? — Jag? Jo, jag ska köra till Cellfängelset med de här båda lifstidsfångarne, blef det oväntade svaret. — UIIlvafalls? Det var en annan sak! mumlade vår resande flat för sig sjelf, hoppade som en blixt ur åkdonet, stoppade en silfverpluring i körsvennens hand och försvann i nattens mörker, Från Riksdagen.