Göteborgsposten – 27 april 1867, sida 1

doch sätta sig ute derinne för det. Hvad Lorensberg för öfrigt beträffar, så ser der för a VV VA Ö11L1 AVE Sådant der är fatalt! Första Maj! Hvad tiderna förändras! För tjugo år sedan hade man vid det här laget full vår. Gräsmattorna prunkade gröna och granna, och bersåerna ute hos Winbergs, såsom Lorensberg då kallades, voro vanligen redan så försigkomna, att de kunde inrymma små trefliga familjekotterier, der mamma och fickorna smuttade på den rykande thekoppen, under det att pappa och bröderna (de stora förstås!) drucko märg i benen på mera nordiskt sätt. Erån stora byggnaden hördes musiken från artilleriotfieerarnes middag, interfolierad med hurrarop efter skålarne, från smäpaviljongerna och ett och annat mystiskt skymundan i parken hördes glädtigt sorl och muntra skrattsalvor, under det att kägelklotens rullande, som en i fjerran doft mullrande äska, spelade basstämman i den tresliga Majsymfonien. Solen började allt mer och mer dala i vester, i den vackra våraftonen tågade lamiljerna under gamla allåens ljusgröna kronor hem efter en i naturens sköte angenämt tillbragt dag; men ännu långt efteråt hördes det muntra svärmandet från Winbergska bikupan. Syntes sedan några fantastiska skuggor i nattens tysta timmar, var det endast sådana glada själar som både ville och kunde slå sig i backen på, att de ärligt om också icke med särdeles framgång — druckit märg i benen. Och nu? Sitt nu ute på Lorensberg eller annorstädes om Onsdag, om ni vågar. Visst slår Trädgårdsföreningen redan i morgon igen sina portar midtför näsan på alla obiljetterade tvåbeningar och alla poletterade eller opoletterade fyrbeningar, men inte lär någon gå närvarande föga inbjudande ut, men den väntar aldrig för länge, som väntar på något godt. Och att der hädanefter skall bli oss godt att vara, det våga vi hoppas, då vi se de genomgripande förändringar hvilka ställets nuvarande egare hr Robert Graf vidtagit och ämnar vidtaga derstädes. Hela trädgården och de å ömse sidor om den gamla Iingängen belägna fälten dräneras, hvarjemte dessa senaro komma att förvandlas till park i engelsk stil. Den gamla, trånga uppkorsoch Sångvägen med sina stela trädrader kommer att försvinna och en ny, midtemot mynningen till gamla allåen, att upptagas. Å den elter sista eldsvådan obebyggda gärdsplanen är under uppförande en simaktull restaurationsbyggnad efter ritning af arkitekten F. Heilborn, hällen i lätt villastil, med utspringande verandor och balkonger. I öfra våningen, hvarifrån en vacker utsigt ötver en del at staden och partiet mellan Stampen och Örgryte kyrka erbjuder sig, inrymmes en större dansoch festivitetssälong. Denna blir 1 aln längre och 2 alnar bredare än matsalen i Börsvåningen; 9 alnar hög och försedd med musikläktare. Våningen kommer dessutom att innehålla 5 större och mindre åt allmänheten upplåtna rum. På undra botten blir matsalen, schweizerioch bilJardlokalen samt dessutom flera smårum för enskilta beställningar. De gamla utslitna kägelbanorna försvinna och platsen framför byggnaden: planteras och planeras. Allt detta kan dock icke blifva fullbordadt förrän i början af Augusti, men då är det att förmoda, att den nya Fenix, som uppstigit ur det gamla Lorensbergs aska, skall fylla ett länge erkändt och öfverklagadt behof, det at ett med nutidens fordringar i alla hänsseonden ötverensstämmande utvärdshus. Ske alltså! Våra båda teatrar öppnade Annandag Påsk åter sina portar, den ena under hr Dahlgrens, den andra under hr Roos auspicier. Intetdera af dessa sällskaper uppträder med anspråk på att kunna prestera något utmärkt, och detta göra de förvisso ej heller. Man må derföre ursäkta oss, om vi icke vilja ingå i några närmare detaljer, vare sig rörande de resp. sällskapernas medlemmar eller deras sätt att utföra sina roller. Långt ifrån att vilja underkänna de aktningsvärda bemödanden, hvilka synbarligen röja sig hos deras ledare, att, så godt sig göra låter och bl. a. genom vackra kostymer, söka ölverskyla en mängd brister i flera afseenden, kunna vi dock icke neka till, att vi med glädje skulle vilja anteckna den dag, då direktörerna för de svenska ambulanta teatertrupperna skulle kunna se sig i stånd att rekrytera sina sällskaper med mera lofvande krafter, än hvad nu i allmänhet synes vara fallet. Så länge detta endast kan vara ett önskningsmål, så länge såge vi, och med oss säkerligen hvarje sann och framför allt uppriktig vän at den dramatiska konsten, helst, att våra teatrar upphörde att vara experimentalfält för dilettantismens vanskliga sträfvanden efter mästerskap eller den absoluta oförmägans algjorda, oupphörliga (och pinsamma!) misslyckande. i Nya Teatern, hvilken, i förbigående sagdt, ; i dagarne underbarligen undgått att för gild blifva utmätt, torde dock efter en månad ellor 6 veckor kunna bjuda på ett litet, men nagi Manda ndt axsllaran andr man A lönan Aman I