Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 2

StUHHA armar. Fran Utlandet. Från flera olika håll berättas nu med anspråk på sanningsenlighet, att åtminstone två at de neutrala stormakterna, England och Österrike, tillrådt Preussen att utrymma den luxemburgska fästningen. England vill, att derefter full handlingsfrihet medgifves konungen af Holland, under det att Österrike förordar Luxemburgs införlifning med Belgien mot det att en landsträcka söder om Namur afträdes till Frankrike, hvars gräns härigenom blir på denna kant afrundad. Enl. Times, som kan i detta fall anses väl underrättad, har Bismarck bestämdt vägrat att ingå på utrymmandet. Detta bekräftas äfven at den vyrde premierministerns egen tidning, som förklarar, att Preussen på egna och Tysklands vägnar fasthåller vid status quo ante i den luxe burgska saken och att den preussiske konungens trontal är en borgen för, att regeringen skall göra, hvad hennes ära och värdighet kräiva. bå Bismarck och hans kung sålunda vägra att göra nägra eftergifter, blir, säger Times, frågan: Hvad tänker kejsaren nu göra? Bladets korresp. i Paris besvarar sjelf spörjsmålet sålunda: Jag är viss om att törberedelser göras, för att armå6en skall vara beredd till alla eventualiteters matande. Hvad angår armeens tillstånd för att draga i fält, ha olika meningar städse rådt äfven bland militärer; men jag har nyligen erfarit trån god källa, att den är bättre rustad för ett plötsligt inkallande, än de flesta tror. Franska tidningar, som anses pålitliga, berätta äfven, att alla permitterade otficerare och underosficerare skola ha inställt sig vid sina truppafdelningar inom d. 30:de dennes. Det är under dessa omständigheter alls icke underligt, att de stora penningmarknaderna lida at en permanent panik-feber. Men denna skall väl komma att urarta till yrsel, då det börjar visa sig, att kampen mellan Frankrike och Preussen ej blott är oundviklig, utan skall erhålla allt större och större proportioner. Nordd. allg. Zeit. säger redan, att franska regeringen vill uppelda den allmänna stämningen i Frankrike till dess torna entusiasm för Rhengränsen, hvari det preussiska bladet naturligtvis ser en skamlig törledning at folket. Men på andra håll uppkastas frågau: Skulle det verkligen vara så törskräckligt, om Frankrike nu tänkte på att sätta sig i besiuning af Rhengränsen? Skulle det icko ännu finnas några lenmingar qvar i Rhenprovinsen at dess gamla tillgifvennet tor Frankrike? Preussiskt sinnad är man der icke, det är säkert; men det nya slägte, som uppvuxit sedan lösryckandet trån Frankrike, skall kävna sig som ett med Tyskland. Ett bevis härpå trodde man sig bl. a. se i Frankrike, då Napoleon III instittade S:t Helena-medaljen; ty från Rhenproviusen anmälde sig jemförelsevis endast så ull erhållande af detta hederstecken, fastan der funnos många veteraner, hvilka stridt under Napoleon I:stes fana. Det vill nu synas som att denna tillbakadragenhet mindre härledde sig al någon ogynsam stämning hos befolkningen, än af en ofvanifrån utöfvad tryckning. Följande bret från en högt uppsatt man i Rhenprovinsen till parisertidningen Pays antyder något sådant och torde i dessa dagar vara väl förjent af uppmärksamhet: Hr redaktör! Eder ärade tidning omtalade för någon tid selan, att S:t Helen: -medaljerna utdelats till stort anal i Belgien, och drog deraf enligt min åsigt med ätta, slutsatser om stämningen i detta land. Efierom det finnes skäl att intaga, det deltagandet i nåtra delar af vår provins (Rhenpreussen) varit mindre ifligt, och man möjligen i följd häral kan göra min re gynnsamma slutsatser om den hos oss rådand