Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 1

oklara och vacklande. I andra kammaren är egoismen ojemförligt mera utpreglad än i den första. Ledamöterna i den törra tro sig en dast kunna eröfra sina valmäns hjertan på plånboksvägen, och när man hör de förra hålla sina vackraste tal påtvingas man den föreställningen, att det mystiska organ, som i regeln har sin plats i venstra bröstkorgen, numera förflyttats till portemonnäen. I en af de ofvan antydda 24 voteringarne var der första kammarens pluralitet förbehållet att rädda Sveriges anseende inför utlandet jag menar ifråga om anslaget till gevärs anskaffning. Huru ömkligt tager det sig icke ut, att, när man ena veckan hör allmänt ropas i andra kammaren på vett starkt nationalförsvar, snart derefter sparsamhetsprincipen tillämpas i fråga om anskaffande af det redskap, förutom hvilket allt nationalförsva är overkställbart. Och lika ömkligt är det när man gör denna fråga företrädesvis till en raffär. Hvar hade andra kammarens högsinta tänkesätt tagit vägen, då man ena dagen klandrade att regeringen icke för disponibla medel redan anskaflat gevär, och knotade ölver att Sverige stod vapenlöst, men andra dagen ville utdraga vapenanskaffningen på långmål, genom att bevilja medel mot vilkor, att denna vapenanskaffning skulle verkställas inom landet? Denna åsigt hyllades at 110 ledamöter mot 67 i andra kammaren! Första kammaren har ätven förtjensten at att 1865 års bankovinst, 1,800,000 rdr, blifvit till statsutgitternas bestridande otverlomnad. Andra kammarens majoritet såg sig sjelt i denna fråga egoistiskt tillgodo, genom att vilja reservera 800,000 rdr till utlåning genom bankens försorg. Nu upphörde denna majoritet att orda om de växande debetssedlarne. Nu var det ej så illa om dessa bletvo något högre, blott utsigten till lån vidgades. Nu glömde man, att en ökad skatt drabbar alla, under det att rättigheten till lån i diskonterna är begränsad till dem som befinna sig ofvanför streckelt. Vittnar sådant om välvilja för det fattiga svenska folket? Genom andra kam marens majoritet vägrades en aktad, ålderstigen embetsman, Som i syratio år med omsorg skött befattningen såsom sekreterare i salpeterkomiten, den i alla hänseenden obetydliga pensionen af 750 rdr. Denna njugghet, som var en orättvisa, utgör ett slående bevis på andra kammarens djupt rotade missaktning mot all verklig embetsmannaförtjenst, under det att de ärade representanterna ganska högt uppskatta och taga rätt väl betalt för sina egna, ofta ganska illusoriska förtjen ter. Om i det vägrade anslaget, 150,000 rdr. till landshöfdingeresidensbyggnad i Karlstad, ligger en princip, så är åtgärden tullkomligt riktig. Vill man såsom grundsats etablera att landshöfdingarne icke skola representera, så är det ganska rätt att icke förse dem med praktfulla våningar som måste dyrbart möbleras. Då möjliggöres för skickliga män, som icke ega enskild förmögenhet, att blifva landshöfdingar. Då kan det äfven vara väl betänkt att, såsom skett i Östersuud, på statens bekosinad förse laudshöfdingens bostad med erforderliga möbler. Men att denna åtgärd skulle ogillas t. ex. af grefve Mörner, finner jag ganska naturligt, enär han vill hafva landshöfdingeplatserna reserverade åt den högre aristokratien. Att samma åtgärd at andra ogillades, synes mig föranledd at begreppsförvirring, För staten är det alltid nyttigast om förtjensten, icke förmögenheten, göres till hutvudvilkoret vid befordringar.