Göteborgsposten – 25 april 1867, sida 1

maren, ty i den första har ingen egentlig partibildning visat sig, ehuru skiljaktighet i åsigter, till och med i grundsatser, naturligtvis förefinnes äfven der. Åtskilliga tecken utvisa, att grefve Arvid Posses cheiskap för landunannapartiet? (motsatsen till den bildade medelklassens parti) blir honom alltmera obehagligt, och att hans redan från början ringa inHytande blir med hvarje dag allt mera obetydligt. Hans hopp att genom detta parti vinna intlytande utanför partiet och riksdagen, nar ock försvagats. Hans makt är en skuggbild och ätven den af ganska små dimensioner. Partiet har naturligtvis icke wisstyckt, men dock ej behörigt hans förfarande att 1 kammaren uppträda mot förslag, hvilka han i statsutskottet gillat, ty partiet har just intet emot att han komprometterar sig sjelf, blott han går dess önskningar till mötes. Men det är klart att en sådan ställning skall vara olidlig. Det är således icke underligt om han närmar sig motsidan. Men skall han der mottagas? Visserligen möjligt, men tvifvelaktige om han der kan tillvinna sig något förtroende. Den inflytelserikaste inom landtmannapartiet är hr Key — ännu. Men att vidmakthålla disciplin inom ett parti med så ringa lyftning och sammansatt at så besynnerliga elementer, med så utpräglad egoism och med så inrotadt hat mot verklig bildning, är i längden omöjligt. Det är också ingen afundsvärd utmärkelse, att tillhöra ett parti detesteradt genom dess Jöns Pährsson och komprometteradt al hr De Mare. Det åtlöje som denne uppblåste herre ådragit sig, återfaller på partiet och dess ledare, och hr Key är alltför ömtålig om sitt anseende för att dela öde med de begge nyssnämnda. Det är således icke sannolikt att br Key i längden skall uthärda med dessa smärtsamma vivisektioner på hans bättre jag, och ett af två inwäffar troligen, antingen blir han såsom alltför bildad utstött ur parvet, eller öfvergifver han det sjelt, men i vegge fallen med törbrända vingar och ett till minimum reduceradi anseende. Enigheten inom landtmannapartiet är redan rubbad, och blir det snart än mera. Jag har redan antydt att en gauska stor meningsskiljaktighet uppstod inom partiet i fråga om bränvinstillverkningens minimum. Det egentliga bondpartiet inom landtmannapartiet, fordrade ovilkorligen att nämnda minimum skulle bestämmas till 100 k:r, men at partiets 117 medlemmar biträdde endast 68 denna mening, och harmen deröfver blef desto störrv, då hvarken grefve Posse eller hr Key, begge ömtåliga om sitt anseende i denna tråga, afhöllo sig ifrån att tala i den frågan. Men detta tillgifves dem icke. Mera lydaktig var då frih. v. Schulzenheim, som i frågan yttrade sig för de 100 kannorna; men han hade också i detta tall törpligtelser till sina valmän. En annan af landtmannapartiet, som likaledes befinner sig i en ytterst generad ställving ar Per Nilsson i ESpö. Vid riksdagens början sållade han sig till dem, som under f. talmannen Nils Larssons ordförandeskap samlades på hotell Suede, och insattes derlöre i den komite, som skulle uppgöra förslag till utskottsvalen. Kort derefter gick han öfver till det manstarkare landtmannapartiet, och ;ör alt tjudra honom fast vid detta, blef han vald till dess vice ordförande, ett uppdrag som han villigt mottog, ty han är tåtang och vill blifva direktör vid lanekontoret i Malmö eller — och ändå heldre — fullmäktig i banken. Men dessa afoch inhopp öka ej förtroendet till honom, han känner det ganska väl, och den enda reella vinst, som riksdagen antagligen bereder honom, är väl den silfvermedalj, som Vetenskapsakademien tilldelade honom för gåtvan at en större tand funnen i en skånsk torfmosse. Likvisst är denna utmärkelse icke af så stort värde, ty medaljen får endast bäras i fickan. Jag nämnde tullmäktigvalen. Då dessa snart företagas skall landtmannapartiets enighet sättas på ett hårdt prof — och sannolikt brista. Oenigheten skall börja när elektorslistan uppgöres, ty alla, eller de flesta, vilja uppföras på den. Vidare skall oenigheten ökas, då de definitiva valen företagas, ty inom samma parti finnas ganska många, och alldeles för många, som pocka på att sättas vid bankens och riksgäldskontorets köttgrytor. Då afseende fästes i första rummet vid