Göteborgsposten – 20 april 1867, sida 2

Selerad gulddosa. Frän Utlandet. Preussens handlingssätt i Nordslesvig börjar nu öfverskrida alla gränser för det rent anständiga. Man skall omöjligen längre kunna vara blind för detta, vi våga utsäga det, vanhederliga handlingssätt, och bedraga ej alla tecken, skall det icke dröja länge, innan Köln. Zeit:s upprepade varningar till sina landsmän i afseende på pragerfredens art. V visa sig gå i fullbordan: neml. att densamma upptages till behandling och kastas Preussen i ansigtet som en stridshandske. Hvarje ondt utsäde bär ond frukt, och hvarje synd straffar sig sjelf. De lidanden, som Preussen nu äsamkar Nordslesvigs danska betolkning, utan att någon enda tysk, med undantag afKöln. Zeit., finner sitt samvete deraf besväradt, — dessa lidanden skall Tysklands betolkning nog 0 gång få i sin ordning uppskära. Tyskarne borde redan nu känna detta, om de ej vore så uppblåsta, att de äro sig sjeltva nog, ty en hvar kan tydligt se, det de, eller åtminstone Preussen, i närvarande stund ej ha någon enda vän i Europa. Skulle Preussen och Frankrike komma i krig och det senare segra, då skulle ett allmänt jubel höras, ty det finns intet, hvilket väcker en så stark leda, som då en större och starkare misshandlar en svagare, hvilken han nyss förut med tro och lotven försäkrat sig vilja akta. Hela verlden är i närvarande stund åsyna vittne till denaa föga uppbyggliga syn, från hvilken hvarje hederlig tysk man borde med blygsel vända sig bort, mot hvilken han borde på det bestämdaste protestera, i stället för att såsom nu klappa i händerna deråt och brösta sig öfver, huru Tyskland utför sin civilisatoviska mission. Då wienerfreden ingicks mellan Danmark å ena sidan samt Preussen och Österrike å den andra, bestämdes i dess art. 18, att de personer, som, fastän födda i de af Danmark atträdda landsdelarne Slesvig, Holstein och Lauenburg, ville qvarstanna 1 danske konungens tjenst, icke skulle härför bli kränkta till person eller egendom. I dess art. 19 bestämdes, att de undersåter, som hade sitt hem i de genom fördraget atträdda landsdelarne, skulle ha full frihet att under loppet af 6 år, räknadt trån den dag ratifikationerna utvexlades, tullfritt utföra sina lösören och begifva sig med sina familjer till konungariket Danmark, i hvilket fall de skulle behålla sin egenskap som danska undersåter, och det stod dem fritt att det oaktadt behålla sina i de afträdda landsdelarne belägna fasta egendomar. Slutligen bestämdes genom Pragerfredens art. V., att befolkningarne i Slesvigs nordliga distrikter skulle återlemnas till Danmark, om de genom en fri omröstning gåfve en sådan önskan tillkänna. Dessa äro fördragens bestämmelser; huru håller den preussiska regeringen dem? Först och främst — säger Feedrelandet — vägrar hon de slesvigare, som valt att qvarstanna i konungens af Danmark tjenst, vare sig som officerare eller underofficerare eller meniga soldater, att uppehålla sig i sin hemort under den tid de äro hemförlofvade; hvilket strider mot ett ännu icke 4 år gammalt tördrag. För det andra tillintetgör preussiska regeringen hela betydelsen af vienerfredens art. 19, genom att icke alleuast företaga utskrifniog i de distrikter, som hon genom Pragerfreden förklarat sig vilja under en viss förutsättning afstå, utan äfven genom attinförlifva alla de äldre värnepligtiga i det preussiska landtvärnet. Genom att affordra de nordslesvigska värnepligtiga i den största utsträckning ed till tanan, hvilken man vet är dem motbjudande, som man känner att de flesta skola vägra att svära, vill man tvinga dem till att utvandra, att sälja hus och grund och flytta till Danmark. Då hela den yngre befolkningen på detta sätt skuffats undan, äro ju blott de gamla och barnen qvar, men de förra måste efter hand dö ut och de senare kunna förtyskas i skolor och kyrkor. Om man sedan inkallar tyska kolonister, gifver dem statslån och annat understöd, för att köpa de tomma husen och öde fälten, såsom man gjort i