Göteborgsposten – 20 april 1867, sida 1

Lördagen den 20 April. —— des på ett ovedersägligt sätt både under och efter sista föreställnin likasom vid dess afresa, och vi äro öfvertygade om, att vår publik med samma hjertlighet skall önska det. välkommet nästa höst, Från Jönköping lärer: kosan i början af Maj komma att styras till Borås, derifrån i medio af Juni till Uddevalla! och sedermera söderut till Kristianstad och Karlskrona. ; Det efterträdes å Mindre Teatern af dir. Roos med sällskap. Det är nu åtskilliga år sedan hr R. besökte Göteborg, hvarföre hans sällskap med undantag af honom sjelf och hans dotter till största delen torde bestå — för vår publik obekanta förmågor. Dir. Elfforss har å Nya Teatern afslutat sin sejour med ett orginalstycke Fredman och Ulla! Wublad-, på hvars uppsättning icke obetydliga kostnader nedlagts, hvilka dock tyvärr! icke torde på långt när blifvit ersatta, idet stycket de 2:ne gånger det uppförts endast kunnat locka en högst fåtalig publik till teatern. Stycket, som förråder ganska goda anlag, säges ha till författare en person här på platsen, och ni må tro, att man bråkat sina hjernor för att utfundera, hvem denne vara månde. Man har gissat hit och man har gissat dit. Den ene har velat söka den mystiske författaren under adels-, den andre under lojtnants-uniformen, en tredje har I jefter honom bland stadens hrr litteratörer ex professo, under det att en fjerde med en till visshet gränsande förmodan tror sig ha funnit honom i en at de vid hr Elfforss trupp anställda sujetterna. Vi veta icke om någon af dessa gissningar träffat spiken på hufvudet, vi veta endast ett, och det är, att författaren sjelf til den grad har lyckats bevara sin anonymitet, att hans namn ännu i denna stund lärer vara en hemlighet till och med för hr dir. Elfforss sjelf. Det Dahlgrenska sällskapet, som aflöser det Elfforsska, eger inom sig flera för vår publik välbekanta, såväl qvinliga som manliga sujetter. Det debuterar på Nya Teatern med Den Ondes besegrare, lustig nog, just som hr Fahn upphört att spöka i foyern. Asmodeus har nog ännu icke förlorat sin tjusningskraft på den stora allmänheten och skall utan tvifvel ännu en gång förmå en mängd vänner af det demoniska att lyssna till hans klagan: En gång jag sjelf som engel stod det godas urbild nära. En gång hade vi också en god orkester, men den tiden är nu, dessvärre, i det närmaste förliden. Den ene efter den andre af dess medlemmar har blifvit nödsakad att annorstädes söka sig sin utkomst och om några dagar lemnar den på samma gång talangfullaste och mest anspråkslösa ar dem alla vår stad för att återvända till sitt hemland Böhmen. Det är hr Adalbert Hrjmali, denne unge framåtsträfvande musiker, som under de 5 år han här tillbragt förvärfvat sig talrika vänner och beundrare, af hvilka säkerligen ingen lär underlåta att besöka den afskedssoirse, som af honom nästa Thordag gifves å Bloms stora sal, med benäget biträde af värderade musici af båda könen. Han som beredt oss så många nöjsamma musikaliska stunder har väl förtjent att till sitt hemland medföra ett glädjande minne af den stad, hvarest man har så många skäl att sakna honom. Så är det här i verlden, borta är bra, men hemma är ändå bäst. Så tycka vi alla och så tyckte äfven Malmska hvalen, som nu åter lyckligen hamnat å det rum, hvarifrån han utgått hafver, Göteborgs Museum. Den kom sålunda icke till Paris; bland de storheter som ditväntas skall man icke finna den största af dem alla; innesluten i oigenomträngliga förvaringsrum skall den styckad och förglömd, en samling lårstycken och lårben, tillbringa sin sommar i Musei källarhvalf eller portgångar, i stället för i närheten af all verldens glans och härlighet. Dig vardt det icke förunnadt, o Balenoptera Caroline, att efter döden hamna på Elyseiska tälten, mycket mindre på Marsfältet! Skulle du dock icke kunna hoppas, att det samhälle, som redan för dig offrat mycket, åt dig inrymde en plats på Trädgårdsföreningsfältet, till hvars zoologiska prydnader du nog gjort dig värdig att kunna raknas?! Der, synes det oss, bör hädanefter bli din hvalplats, der din verld! Nå, ritalienska frågan, huru går det med den? Illa. Från hr Lorini har visserligen ingått ett slags svar å det artiga bref som teaterdirektionen tillskrifvit honom, men son detta svar är hållet i sväfvande ordalag och dessutom antyder att han först d. 15 Ma; skulle kunna hitkomma med sitt sällskap, torde man nästan kunna taga för afgjordt att de: i U-U vil hliva nacwat af Man han Oan;Ä