Göteborgsposten – 16 april 1867, sida 2

Fjorton dagar passerade och ingenting af vigt blef bekant, tills en högtidsdag tillät mig stänga min butik och tillbringa eftermiddagen som jag sjelf behagade. Jag hade icke på några dagar sett Comel och jag beslöt att den första timman af min frihet skule uppoffras på honom. Jag fann honom ensam, mycket grälaktig och svag, och för första gången talade han med mig om sina affärer. Han berättade att hans besparingar uppgingo till ett betydligt belopp och han önskade sätta in dem i en bank. Min öfverraskning var stor då jag erfor alt detta icke redan skett, och när jag uttryckte den, sade han mig att hans klena helsa och hans motvilja att tillåta en annan person få kännedom om hans affärer voro orsaken till dröjsmålet. — Jag väntar till jag blir frisk nog att gå ut, sade han, men om detta ej blir snart, Antoine, så måste ni taga penningarne och sätta in dem i banken för min räkning. Jag sade honom att jag skulle göra så, och uppmuntrade honom med några ord rörande hans helsa. E En ovanligt allvar afspeglade sig i den gamle mannens anletsdrag, då han talade om den sparsamhet han iakttagit under sitt förflutna lif och den redbara samt mödosamma omsorg han egnat åt sin husbondes intressen. Detta allvar lemnade rum för en besynnerlig öfverspänning då han yttrade: (Forts).