Göteborgsposten – 15 april 1867, sida 2

och der fann jag äfven sysselsättning och talrika kamrater, bland hvilka jag snart lärde att fatta konturerna af le politiska frågor som då upprörde samhället och att tala den jargon som var rådande bland min klass. Jag blef aldrig en ifrig politiker eller passionerad partigängare. Mitt hat till aristokraterna var mycket ringa. Jag hade aldrig känt några andra än familjen Coranduil och de hade varit vänliga emot mig. Men jag kunde ha hatät dem med ett dödligt hat utan att lyckas göra dem så mycket ondt som jag bidrog att bringa öfver dem. Småningom trängde sig denna tanke öfver mig utan att kunna bortjagas. Understundom tyckte jag mig se den döda grefvinnans hvita ansigte. Hon hade varit god och ädelmodig mot mig, hon hade tagit Aline från ett lif af mödor, frestelse och fara för hvilket en landtlig skönhet är utsatt och gjort henne till sin af blindhet hemsökta dotters följeslagerska — och i glansen af hennes stolta ögon såg jag hat och förebråelse för den skam, hvilken jag bidragit att hopa öfver henues son och hennes stolta familjs älskade minnen. Men då sådane tankar plågade mig, glömde jag lem i de lättsinniga nöjen af hvilka jag i fulla drag njöt. ANDRA AFDELNINGEN. Jag hörde blott sällan något från Corandeuil sedan ag lemnat min födelsebygd och intrycket af de förskräckiga omständigheter, hvilka för en tid aflodt dot vanliga