Göteborgsposten – 13 april 1867, sida 5

— — — samt dertill helt och hället oafkortad, om man betalt sina ärsasgifter under 1 eller 20 år. Rantan å 1,000 rdr efter 6 proc. utgör 69 rdr, hvilka kunna bli en årlig inkomst för den möjiigen blifvande enkan, som dessutom kan på detta sätt beredas besittningsrätt till ett litet kapital. Tager man i betrak tande, att pensionen iden föreslagna fö eningen kommer att minskas för många, så kan man svårligen räkna den årliga pensionen fö. enka till bogre belopp än 60 rdr, eller detsamma som 1,000 gilva i ränta efter 6 proc. Här torde således vara antydd fördelen tör en solkskolelarare att ingå i någon lifförsäkringsanstalt med förkastande af det nådiga förslaget till reglemente för solkskolelärares enkors och barns pensionering, synnerligen som mången lärare i anseende till sitt knappt tillskurna brostycke kan vilja lefva ogift, i hvilket fall han, om nämnda förening komme till stånd, skulle vara förpligtigad att upposfra för det allmänna, hvad som nätt och Jemnt behölves för hans egen bergning. Ionan jag lemnar detta ämne, må det tillåtas mig påpeka ännu ett sätt för betryggandet af sin hustrus framtid. Enligt försäkringsaktiebolaget Skandias prospekt för liflörsäkring, tabell VIII. kan en person få sitt lil försäkradt till förmån för en annan. Låter jag försäkra mitt lif mellan 20 a 25 ås ålder, ill förmån för en 20 årig bustra, för ett belopp af 1,000 rdr, så är årliga algiften 14 rdr 90 Öre och således 2 rdr 10 öre mindre, än årliga afginten för ofvannämnda belopp till den föreslagna penslonssoreningen, hvilken dessutom äskar särskild inträdesafgift och erbjuder i alla fall icke de fördelar, som denna sistnämnda lifassurans. Man kan ej annat än erkänna regeringens om sorger för sina folkskolelärares bästa och detta icke minst i pensionsfrågan, dock borde väl de höga her rar, som fått rig uppdraget att uppgöra förslag till ett pensionsreglemente för denna kär, ihågkomma, att en pensionsinrättning. som skull stå under högre beskydd och hägn och ha namn af ett slags vålgåörenhetsinrättning, bör kunna minst garanter. samma fördelar, som ett vanligt assuransbolag, hvilkec ju alltid måste ba sin tillvaro för den blifvande vinstens skull. Visserligen kan man häremot invända, att hvad som ej i pensiouen utbetalas, kommer kassan till godo, så att pensionerna i en blifvande framtid kunna förhöjas; men en annan fråga är, om folkskolelärarens sällning i allmänhet kan vara sädan, att hau bar råd och lägenhet att spara ihop någonting för en kommande generation. Att emellertid regeringen ej vill påtvinga folkskolelararne denna förbindelse till pensionsdelaktighet, har bäst visat sig deraf, att desammas utlatande i ämnet i alla landsändar blifvit estersrågadt. Isärvid har man således ingenting att anmärka mot regzeringen, men en annan sak är den, om hrr kontraktsprostar, som fått sig anförtrodt att inhemta detia utlätande, gått lika beromvärdt tillväga. Jag har anledning betvifla detta. Det har åtminstone tillgått på ett förargelseväckande sätt vid det möte, som för frågans afgörande nyligen hölls i en viss församling af en kontraktsprost L. Vid mötets öppvande lat br L. tydligen förstå, att han bestämt sig för förslagets antagande. De talare, som derefter uppträdde, yttrade sig i allmänhet emo: försl get, och da ungefär enahanda jemförelse mellan den föreslagna pensi nsföreningen och lifförsäkringsbolagen, som hår ofvan är anförd, af någon eller några talare framlades. lörklarade hr L., att ban ej kunde inse annat, än att fördelen var på pensions Öreningens sida, hvarfor han uppmanade de tillstadesvarane att antaga förslaget. Det vore så vackert, sade han, om folkskolelärarne inginge på förslaget. Hr L. lat äfven påskinv, utt det vore lätt att adraga sig regeringens onad genom att rösta för afslag. hvilken uppfattuin af saken endast torde vara förenbg med hr L:s äskadningssätt; y om så icke vore, hvarsör skulle man da vuja inhemta folkskoleläsarves yttrande? Då några talare yterligare motsatte sig den värde oruförandans besynnerliga fr mstallningar, sökte han med sofismer och bånlöje tillbakavisa alla vidare inkast och utsor slutligen i grofva och otidiga oraalag, så att han jem örde en talare, som ej ville bifalla hans åsi ter, med schäare och dylikt folk. Då missnöje med haus partiska sätt att fungera såsom ordf. tydligen sorspordes blund de församlade, var han angelägen om att flera ganger tillkännagilva, att ordet var fritt och att ingens mening skulle undertryckas, men han ådagalade likväl allt or uppenbart, huru endast hans mening skulle vara den gallande. Kommer frågan att öfverallt behandlas under ledning af sådana herrar som kontraktsprosten L. skall säkerligon vederbörande domkapitel snart kanna inberätta till regeringen förslagets antagande; men ins. hoppas, för det vigtiga ämnets til börliga b lysning och utredning, att hrr kontraktsprostar i allmänhet ej uppfatta sin pligt på samma sätt som hr L. Såsom ett bevis för att hr L. ej är den ende prest, som bidragit till den vigtiga frågans lösning på ett egendomligt sätt, förtjenar omnämnas, att en pastor M. i F. socken i egenskap af ordf. i skolradet förbjudit 2:ne lärare att infinna sig vid ofvan nämnun möte, af hvad anledning vet han bäst sjelf. J. Y. Z. LL