Göteborgsposten – 13 april 1867, sida 1

—— — som finansminister, petroleumskällors existerande i Dalarne och bysis icke-existens i Frankrike, d:r Satter och systrarne Neruda, svenska qvartettsångarne och Kesan till Kina?, se der åtskilligt smått och godt, som står på dagordningen. Vilemna den yttre och inre politiken i sitt värde; verldsutställnivgen ha vi icke haft tid att besöka och Luxemburgska frågan den må hin eller Bismarck söka lösa; att tala om den nye finansministern innan den gamle abdikerat, skulle vi anse vara oartigt och petroleum i Dalarne intres: serar säkerligen våra läsarinnor och läsare ungefär lika litet som tillslutandet af Clichy, S:t Pelagie och hvad de nu heta alla dessa burar af sten och murbruk, der så många sörtviflade suckar upjsändts af fordom glada gökar, nu olyckliga offer för det vådligaste at alla systemer: kreditsystemet. . Återstå sålunda till en början endast ofvannämnde fyra musikaliska företeelser. Systrarne Nerudas förträffliga samspel, Wilhelminas eldiga och själfulla föredrag och de båda konstnärinnornas förmåga att elektrisera och rycka med sig åhörarne, äro allt egenskaper, hvilka hos dem icke afmattats eller försvagats, nej, man spårar snarare alltjemt hos dem en fortfarande konstnärlig utveckling, ett uppåtstrarvande till fullkomlighetens höga mål. Vi veta icke, om ni någonsin haft lyckan att ha till granne en nybörjare på sortepianot). Men, har ni verkligen varit i åtnjutande at denna förmån under en längre tid, ha edra dagars och edra nätters lifsluft så att säga varit impregnerad at den musikaliska miasma, som utgår från ett ostämdt klaver, tangeradt af ovana extremiteter, hvilka, att döma af de gräsliga ackorder som de framlocka, måste vara försedda med simhud, ha Kalkbrenners, Czernys och Diabellis tonstycken, ackompagnerade af det eviga vett, rvå, tre, fyr, fem, sex, ljudat i era öron, tvärs igenom tasta murar, otäta golf eller spruckna dörrspeglar — då har ni i sanning gjort er förtjent af titeln Åsamhällsmartyr-, gjort er värdig att en gång få höra harpor och cymbaler klinga. Ej under heller då, om ni fattat ett dödligt och outsläckligt hat till allt hvad piano och pianospelare heter. Men, var öfvertygad om, min vän, att edert hat skulle förbytts i beundran, om ni endast en enda gång sått höra d:r Gustav Satters trollfingrar locka de ljufligaste toner ur en af Malmsjös förträffliga tafflar. Vi kunna knappast påminna oss någon konstnär, som så lyckats taga publiken med storm, och vi äro öfvertygade, att om han kunnat förmås att gifva ännu en matine härstädes, den skulle ha blifvit lika talrikt om icke talrikare besökt än Onsdagens. Måhända återvänder dock d:r S. från hufvudstaden öfver Göteborg, och torde då en eller annan gång komma att ånyo låta höra sig. De Svenska qvartettsångarne, den lika enkla som betecknande benämning, som den af hrr Hatgren, Lutteman, Ellberg, Ryberg och Köster bestående forträtfliga qvartetten antagit, ha här rönt det lifligaste och mest välförtjenta bifall. Man beundrar hos dem icke blott de friska och klangfulla rösterna, utan ätven den klandertria sammansjungningen, den säkra musikaliska uppfattningen och nyanseringen. Genom dessa sångare har bl. a. Israel Sandströms flärdlösa, men innerligt musikaliska romans Min lilla vrå bland bergen blifvit så godt som en nationalmelodi, blifvit känd och värderad, icke blott i Sve rige, utan ätven i Norge och Danmark och i tusentals exemplar reqvirerats från musikhandeln. Lycklig den kompositör, som kan få höra sin skapelser återgifvas af en så äkta nordisk och sympatetiskt tilltalande röst som hr Ellbergs. De svenska qvartettsångarne ha nyligen fått emottaga ett smickrande bevis på det erkännande deras musikaliska sträfvanden vunnit, i det de blifvit inbjudna att deltaga i Upsala studentkörs tillämnade sångarfärd till Paris. Med Resan till Kina har dir. Rohde på ett värdigt sätt afslutat sin repertoir härstädes. Den qvicka libretton och den lifliga, men derföre alldeles icke banala musiken göra denna operett till en verklig delikatess bland all den lösa mat som de nyare franska textoch musik-proviantörerna så flitigt servera, som vissa teaterdirektörer icke akta frir O AHAHAAAii 51