Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 1

2 — (A— — — det endast bcehörts, att ert beslut att göra motstånd varit starkare än mitt beslut att besegra er, för att Bugene de Corandeuil skulle ha vunnit en sista trinmf öfver mig, mon att jag nu dör med det medvetande att, ifall ni ännu en gång blir svag, så har jag åtminstone förslört hans dyrbaraste förhoppningar och sårat honom i hans innersta hjerta, medan å andra sidan ifall ni förblir stark, som jag tror att ni skall göra, jag då fläckat hans heder och nedsatt hans ädla slägt. Allvarsamt sagdt, Aline, vi äro qvitt. Ni bedrog mig och Jag bedrog er. Ni har fördelen på er sidn; ty ni lefver och kan bli grefvinna de Corandeuil, medan jag dör — och det för engelska svärd till på köpet — och icke kan bli någonting alls. För den lilla tid som återstår älskar jag er dock, Aline. Antoiao är en hederlig gosse, men enfaldig. Jag hoppas att min far skall erinra sig hvad jag sagt om honom, och att således Hå omvägar något af de penningar som ni aldrig velat taga från mig mätte komma er till godo. De komma dessutom som ni vet från Coraadeuil och de skola säledes i alla afseenden bli edra. I Charles Comel. Jag läste detta rysliga bref med en blandning af förvåning och fasa och frågade derpå häftigt om hvad denne man sagt var sannt. Fullkomligt sannt, Antoine, svarade hon i samma kalla hånande ton. Ja, han har hämnats, hin har lyckats i sin plan, men äfven jag vill drifva igenom min. Han skulle kuanat låta mig sakna honom, tillade hon med en ögonblicklig anstrykning af sorgsenhet i sia röst, men han