Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 1

kunde icko motstå sin skrytsamma natur. Ja, jag vill blifva grefriuna de Corandeuil inom kort, men du måste hjelpa mig. — Jag, Aline! flaru kan jag hjelpa dig, olyckliga barn? Du har ruineras dig; detta måste bli bekant för någon, som bär det till grofvoas öron, och hvilka utsigter har du då att ingå ett fint giftermål. Gud förlåte mig! Detta var min enda tanke; jag erinrade ej min systers förlorade heder och den fara hennes själ sväfvado i. — Nej, svarade hon, jag är lugn, det finnes ej någon ara. Cläömence vet visserligen att jag haft en älskare, men non tror det vara greiven, och som hon på senare tider, sedan hon mistat ett par tänder och sin vackra hy, börjat bli mycket gudaktig, st skall hon i detta giftermål blott se en upprättelse och försoning. Ännu en seger för Charses Comel, ifall han visste det! Men du måste hjelpa mig, Antoine, och detia genast. Se hit. Hon sköt åt sidw vecken af sin kappa och visade mig den lilla gestalten at ett sofvande barn, med hennes venstra arm hållet tätt intill hennes bröst. — Hör på, sade hona hastigt, och medan hon talade blef hon allt blekare, liksom hennes ögon antogo en feberiktig glans, medan hon vid nästan hvarje mening tryckte barnet så hårdt med sia arm, att jag förvånades öfver att let icke vaknade. — Jag lemnade slottet denna morgon mder föregifvande att du blifvit sjuk och skickat efter nig. Jag visste att mia timma kommit. Du känner den samla qvaruruinen, Antoine, och dender vinkela emellan