Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 1

etert. Jag har aldrig sett en man som mera älskade lifvet. Han ir nu trettiosex år, och jag hörde honom säga att han hoppades, det Gud skulle låta honom lefva ännu i tretiosex år till, att tjena Honom i denna verld innan han kallas till Honom i en annan. — Trettiosex år tili! yttrade jag förvånad; en munk skulle önska att få ännu i tretiosex år lefva eti lif hvilket förefaller mig som ou tillvaro upptylld af sörtviflan! — Tror ni att det finnes, att det kan finnas något sådant som ett lif af törtviflan? frågade mr K. allvarligt. Låt oss ett ögonblick glömma trägan om klosterlifvet och i stället tala om syndfulla menniskor — tillochmed om män som icke ångra sina synder. Tror ni att ens dessa lefva eller kunna lefva ett lif af förtviflan? — IIet visst, svarade jag. Det finnes sådana som under sitt lif drabbats at alla möjliga olyckor, alla slag af lidanden Deras lif äro ju, såväl som deras hvilka äro uppfyllda af brott, lif at törtviflan? — Nej, sade han, visst icke. I menniskohjertat kan ej någon sådan känsla som förtviflan bo. Men era anmärkningar, hvilka äro uuryck at en käns a som är mycket nakurlig så länge man ej studerat lifvets allvarliga sidor mera omsorgsfullt än man brukar göra, ha uppväckt en erinran hos mig som står i nära beröring med det ämne från hvilket vårt samtal förirrat sig — den erfarenhHet en prest får inhemta. — Jag har ofta tänkt på huru allvarsam den måste vara, sade jag; men jag har aldrig haft tillfälle att få höra några fakta i detta ämne. Att en samvetsgrann prests