Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 1

till gårdegens töreställning hade utöfvat sin vanliga dragningskralt. Salongen erbjöd nemligen igår atton den alltid angenäma anblicken af en talrik och hivad publik, som genom upprepade applåder och inropningar uttryckte sin beundran för de begäfvade systrarnes utmärkta töredrag. I morgon Onsdag upptråda de båda konstnä rinnorna ännu en gång å Nya Teatern. Det lockande programmet bjuder dessutom på flera sångnummer utförda at svensh a qvartottsångarne samt pjeserna En fattig ådlingoch Broder Jonathan eller OXhandlaren från Småland. Musik. Det fanns en tid, och den är ej aflägsen, då pianovirtuoser hörde till sällsyntheterna, då, som en kritiker säger, man spände hästarne från Liszts vagn, till hans ära anordnade fackeltåg och slogs om en lock af hans hår, om en handske som han burit. Den tiden är nu förbi. I våra dagar finnes det ingen brist på pianovirtuoser, man kunde snarare säga att de hålla på att ötverflygla både hvarandra och publiken. Denna embarras de richesse har dock haft det goda med sig, att pianofabrikationens utveckling hållit jemna steg med det växande antalet af konstnärerna derå, att pianot från hackbrädete och laverew lägre regioner höjt sig till rangen af konsertsalongens kanske mest dominerande instrument. Dock — många äro kallade, men tå äro utvalde, och anden är, som Tegnör säger, ingen narr, han kommer icke till hvar och en stympare som ropar på honom. För alt vara en koustnär På pianot fordras derföre icke allerast alt ega, som man säger, instrumentet i sin hand, att i tekniskt hänseende ej känna några svårigheter, det fordras derull äfven att ega den rätta musikaliska anden, att icke sätta höjden at konstnärsära i att behandla instrumentet som en slaf, den man med våld söker aftvinga högsta yttringen af inneboende styrka och kraft. Nej, endast den blir en konstnär på detta instrument, som behandlar det som en kär vån, som behandlar det med kärlek och högakmiag, vet att ur detsamma framlocka toner, hvilka kunna jemföras med dem, som klinga oss till mötes från strängarne i en ren och öppen menniskosjäl. Ungefär sådana, ana v., voro de reflexioner, som trängde sig på de entusiasmorade åhorare, hvilka i går, i ett tyvarr alltför ringa antal, samlats till bevistandet af d:r Gustav Satters matinåo å Friuurarclogen. Sanut ix visserligen, att denne konstnär föregåtts ar ett stort rykte, men man är i våra dagar (och olta med skäl!) så gerna böjd för att icke sävta tro till hvad folket säger, man vill med egna öron höra och döma. Måhända väntade man sig här att på sin höjd få göra bekantskap med en af dessa moderna virtuoser, avilka, blott de med en eller ett par stångJornshammares kralt kunna trumta i sin puolik något mirakel at Liszt eller Drey5chock, wo sig ha fullg,ore allan rättsardighet. I sådant fall bedrog man sig. Man fann i d:r Satter en koustnär, hvilken med den beundransvärdaste teknik förenar det mest värdade musikaliska föredrag, deu utomordentligaste precision, den finaste nyansering. inrymmande åt hvarje ton att sramstä i sin rätta betydelse och dymedelst ästadkommande ett harmoniskt helt al obeskriflig tigring och behag. I sitt töredrag at Beethovens Sonatvisade han att han ratt förmått uppfatta djupet hos denne store musikaliske ande, liksom han med en oötverträfflig finess återgaf det poetiskt svärmiska i Chopins Notturao och Barcarole, det högstämda i Mendelssohns Preludium och Fuga. I matingens andra a delning framträdde d:r Satter jemväl som kompositör. Hans EItdröm var en af de