Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 1

eimss åstadkom han utan att göra sig minsta besvär. Jag andrade mycket på allt detta, ty det var så fullkomigt olika allt hvad jag dittills föreställt mig om en rests lif, och särskildt en munks; men ännu mera förvånad blef jag då jag erfor att dominikanern i fråga var en fulländad musiker och välbekant såsom lemnande bidrag till den tiden religiösa och kritiska litteratur. Från detta särskildta ämne kom samtalet att öfvergå till de utländska presternas lif och förhållande i allmänhet, och jag uttryckte min åsigt att dessa varelsers tillvaro, hvars verkliga vilkor voro okända för mig, måtte uppfyllas af känslor af ensamhet, af betryck, för så vidt det ej framkallade slöhet. Jag hade ofta tänkt på den förfärande kunskap om det onda som utöfvandet af en prests pligter måste bibringa, och undrade om icke i alla andra hjertan än de rent at förhärdade förmågan af att njuta lyckan skulle forintas af en dylik kunskap. I en mindre grad ega alla som passerat den tidigaste barndomen denna kunskap, men det är dock möjligt att i visst afseende undanhälla en del a! densamma. Det måste ligga mer eller mindre fri vilja i vårt förvärtvande at kännedomen om det onda, och vi måste med afsigt använda vår observationsfö:måga för att spåra utvecklingen af detsamma omkring oss. Men sådant är icke fallet med presten. — Jag hade yttrat något om denna sak, och en herre som var närvarande besvarade denna anmärkning sålunda : — Pater M. skulle ha öfvertygat er, sade han, derom att lifvet i ett kloster icke nödvändigtvis är dy