Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 1

hvilket så starkt ådrager sig engelska besökandes nyfikonhet och uppväcker deras förvining, hade varit särdeles talrika. Härtill kom att en ryktbar predikant hvarje afton under en månads tid hållit predikningar i katedralen, hvilka predikningar varit med lika begärlighet afhörda af innevånarne på platsen och af de resande; hans eldiga föredrag, vältalighet och allvar hade utgjort allz klassers i Boulogne samtalsämne och voro föremål i like hög grad för protestanters som katolikers beundran och förvåning. Den vältalige och populäre dominikanern hade återvändt till sitt kloster i Paris, och hvart jag kom hörde jag honom omtalas, men jag hade anländt försent för att få njuta af behaget och krafton af hans vältalighet Jag hade ej något bestämdt begrepp om en dominika nermunks vanliga lif, och jag kände en viss nyfikenhet beträffande den man, hvilken ryktet tilldelade en sådar månglald af talanger. Just på en sådan vacker höstaf ton som jag nyss beskrikvit, hände det sig att jag kom att åhöra ett samtal, hvari den berömde dominikanern blef bedömd från olika synpunkter. En talade om hans lärdom och vältalighet, om hans öppna behagliga väsende och glada lynne; en annan uppehöll sig särskildt vid hans godhet, hans intresse för barn och begagnade et uttryck om honom som förvånade mig ej litet. Denna dame yttrade nemligen: han är den mest roande man jag någonsin i hela mitt lit träffat?. Derefter omtalade huru han umgåtts med barn. Munken hade med stor itver deltagit i deras oskyldiga lekar; han var en mästare i konsten att göra charader; calembours och bouts