Göteborgsposten – 8 april 1867, sida 2

dromma om det tusenåriga rikets gyllene dagar. I den luzemburgska frågan heter det nu visserligen från Haag, att den holländska regeringen officielt underrättat Preussen om, att Luxemburgs försäljning till Frankrike icke egt rum och att den ej heller skall det utan Preussens samtycke. — Detta är dock hvad man visste förut. Ifolland har uppgjort affären med Frankrike, men öfverlåtit åt detta att öfverenskomma med Preussen om fästningen Luxemburgs utrymmande. Det är ju helt naturligt, att affären ej kan dessförinnan officielt förklaras afgjord. Denna upplysning är således alls icke egnad att minska det hotande i ställnirgen. Enligt bref från Berlin skall grefve Bismarck haft ett samtal med den franske gesandten derstädes, Benedetti, till hvilken Bismarck skall hafva sagt, att han ville intaga en atvärjande hållning a ed hänsyn till Luxemburg. Benedetti skall då hafva, hette det i berlinernotisen, vafgifvit en lugnande förklaring, som betog frågan dees akuta karakter. Do goda preussarne kunna läska sig med dessa så fredsdoftande notiser; men buru föga lugnande Benedettis förklaring måtte varit, synes af de officiösa franska och tyska tidningarnes språk. Så t. ex. säger Constitutionnel i en af Limayrac undertecknad, af utrikesministern inspirerad artikel, sedan bladet prisat den värdiga anda, som afspeglar sig i Bismarcks svar på den i sörbundsriksdagen gjorda interpellation om Luxemburg: Frankrike hyser alldeles icke någon tendensjför krig, utan blott hvad känsla för, redligbet och billighet kräfva. Det skulle vara orättvist, om Preussen efter de mäktiga eröfringar, som det gjort, skulle afundsjukt betrakta den aldra ringaste territoriala utvidgning, som dess grannar önska, icke af äregirighet, utan deras säkerhets intresse. Franbrike skall ej heller likgiltigt åse, att Preussen öfverskrider de lagliga skrankorna eller fasthåller stralegiska punkter, som äro hotando för andra. Det låter alldeles som om detta vore myntadt på Preussens fortfarande innehafvande at Dyppel och Als, om man ej visste, att det asser Luxemburg. Bismarcks tidn Nordd. allg. zeit. beklagar denna Constitutionnels artikel, d erför att den står i strid mot de försäkringar, som Frankrike ofta afgifvit angående sin politik. Och samtidigt meddelar Preussens Statstidning en kongl. förordning — utan repre sentationens hörande — om upptagandet af ett statslån om 30 millioner thaler. Detta belopp skall, upplyser det officiela bladet, begagnas till betäckande at flottans och härens utomordentliga behof, hvilka förskrifva sig från de genom kriget förlidet år föranledda ntgifter, neml. till att supplera förråden af ammunition och vapen samt till anskaflande af fartyg. — Det må anmåärkas, att preussiska regeringen dessutom ännu icke aflemnat till representationen de betydande summor, som hon afpressade de mindre tyska staterna i krigskostnader. En stat, som tänker lefva i fred, vidtager ej sådana åtgärder. Det vill synas som att Preussen för sina truppors qvarvaro i Luxemburg åberopar historiska fördrag! Bismarck stödja sig på fördrag — hvem skulle väl trott det? Han skulle för visso ej gjort det, om det icke nulåg i Preussens intresse. . Dessa fördrag äro de af 1815 och af d. 22 Juli 1839, hvilket senare definitivt ordnade förhållandet mellan Holland, Belgien och Tyskland. Uti den konferens i London, som sammanträdde under kriget mellan Holland och Belgien år 1831, deltogo, om vi minnas rätt, alla fem stormakterna, likasom de gemensamt undertecknade det definitiva fördraget af 1839. Frågans afgörande kan således dragas inför en allmän europeisk domstol. Det är möjligt, att Preussen, för att vinna tid i detta atseende, vändt sig eller tänker vända sig till England, Österrike och Ryssland. Vi känna lörut af officiösa förklaringar, att Österrike och England ej vilja blanda sig i saken. Annorlunda är det med Ryssland. Åtminstone meddelas officiöst från Petersburg, att Ryssland vill, om Preussen påkallar dess inblandning i den luxembourgska frågan, såsom medundertecknare af 1839 års fördrag, protestera mot Luxembourgs afträdande till Frankrike, emedan det ej anser de luxembourgska fördragen upphäfda genom det tyska förbundets) applösning. Luxembourgs afwädande kan derför enl. Rysslands åsigt ej ega rum utan stormakternas samtycke. Vi äro hugade att vid denna förklaring ej fästa någon vigt; ty Ryssland, som sjelft bryter fördrag ester fördrag, ger sig dock mine at att vara fördragens chevalier sans peur et sans reproche. Så protesterade det mot tyska förbnndets upplösning c. Ryssland vill dessutom gerna ge sin goda vän i Berlin ett handtag, och derlör lofvar det honom sin moraliska hjelp. För RyesaAnd sknUe det vara kört am an A I Rå