Göteborgsposten – 6 april 1867, sida 1

—— ——— Och klagan föres hit och dit: Åve mig att jag har flyttat hit, Här finns ju ingen sollt — Min Gud, hvad solen ligger på; i Och inga öfverdrag, hå, bål j På soffa eller stoll! ö Här ryker hvarje kakelugn in, Der fiuns ej vedbod, der ej vind, Ej dugg beqvämlighet. Ens granne här une dame galante i Och der en vurmig dilettant Uppå ventiltrumpet! i ; ö ö En är försäkringstagare Och flyttar till en bagare, Flux kommer en agent: Min herre, vet, er agsurans Är som den aldrig förut fanns, Den höjs med tre procent! En hyresgäst blir aldrig nöjd! När skänks den arme jordisk fröjd Ogrumlad, klar och ren? Jo, när han gulblek och förtärd Sjelf kan stå fram som — hyresvärd Och det på egua ben. Det vore dock en ringa tröst Om ej i hvarje menskligt bröst En sanning stode klar: Hvad båtar, säg, allt bråket här? En gång du dock skall hamna der Man fria husrum har! Ja, det är då visst och sannt, att i dessa dagar mycket har fått flytta som gerna kunnat stanna qvar, under det å andra sidan mycket finnes qvar på sin plats som gerna kunnat röra pånsig. Eller vore det kanske icke tid på, att de kårer och korporationer, hvilka bygga och bo inom gamla Tullhusets remnade murar, började på allvar längta till det ståtliga och beqväma palats, som oppnar sina armar för dem nere vid Skeppsbron? Kunde icke Fattigförsörjningsstyrelsen ha låtit paketpostkoniors-expeditionslokalen (ett alltför litet nätt ord!) få vara qvar der den var? Bör man icke snart kunna hoppas på att bland de många gäster som taga in på Hertalet at våra hoteller och schweizerier snyggheten, som, om den uu finnes der, bestämdt vistas der inkognito, on gång för alla komme att slå upp sina bopålar derstädes? Bör icke den gamle vattenståndaren vid Domkyrkoplatsen, etter så många ärs trogen tjenstgöring, snart kunna anses värdig att ta gå till hvila för att efterträdas af en lika klart skinande broder som den vid Gustaf Adolfs torg? Kunde icke — — men, nej, hvarföre fråga längre, det lärer i alla fall ingen göra sig omaket att ge oss ett tillfredsställande svar! Apropos svar, anse vi det vara vår ovilkorliga skyldighet att meddela våra läsare at båda könen, att direktionen för Nya Teatern redan för någon tid tillbaka tillskritvit direktören för italienska operasällskapet i Köpen hamn, hr Lorini, och meddelat honom att teaern vore ledig under senare hälften af April och hela Maj månad, men att något svar från honom sedan dess icke afhörts. Då emeller.: tid af danska tidningar vill synas som om oaktadt det entusiastiska bifall som egnas sällskapet, inkomsterna icke motsvara de stora utgifterna, och Nya Teaterns direktion annu en gång lärer gjort en förfrågan hos hr Lo. rini om han skulle vara hugad att hikomma torde en sangvmisk musikälskare möjligen kunna börja att, om också svagt, hoppas på en liten italiensk operasäsong härstädes i vår. Och då! Hvad fröjd, hvad jubel uti staden Från alla dem som älska god musik! Amfiteatern, första, andra raden De skola icke sakna sin publik; Il canto italiano, högsta graden Af mensklig sång (ej tyska jämmerskrik!) Skall fylla tredje raden, gallerie, Och direktören vunnit har partiet. Ty hvarje känsla, som ett hjerta gömmer, Hvar himmelsk bild, som själens öga ser, Hvar anad fröjd, om hviken tanken drömmer, Ilvar sköflad frid, då hoppet mer ej ler, Hur hatet minnes och hur kärlek glömmer, Hur afand roffar och hur vänskap ger — Allt det:a kan du, tolkadt utaf sången, Beqvamt få njuta af uti salongen. Så har man sagt oss, få i alla danska