Göteborgsposten – 5 april 1867, sida 1

säkerhet. Båten var nemligen så liten att den, belastad med tre tunga kroppar, knappt var synlig öfver vattenytan och tillfölje af sjögången låg den ej stilla utan visade en sträfvan att hvälfva om, och hade detta skett ännu en gång skulle vi alla säkert blivit dödens rof. Men Herran höll sin hand öfver oss, och hur svaga våra krafter än voro, sveko de oss ej ett ögonblick så länge vi voro så hjelplösa; först då hjelpen kom blefvo vi kraftlösa. Iela tiden från kl. 3,40, på hvilken minut min klocka stannat, till kl. omkring half sju då hjelpen kom, uppgåfvo vi alla tre omvexlande ihållande nödrop, men utsigten att bli hörda var blott ringa, ty vi voro ute på öppna fjärden och nästan en fjerdededels mil från närmaste gård. Ingen båt syntes närma sig och intet svar kunde förnimmas. Blott böljornas dofva slog mot skrofvet i förening med vindens tjut och kamraternas ångetsfulla rop: oh, Gud hjelp oss! Oh, Gud vare oss nådig! var det enda jag kunde höra. En gång syntes dock tre båtar seglande på omkring 1,3 mils afstånd, utan att de likväl — så får man hoppas och tro — blefvo oss varse eller hörde våra ihållande nödrop. Oafbrutet tilltog blåsten och med den böljornas storlek. De slogo ou alldeles öfver båten, hotande för hvarje gång att rycka oss med sig, och ofta lyftades