Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 2

Hengivelsen er ej hos en. Igjennem alt går Jordtrels-Tanken — utöver stupet vildt og hvasst bver klamrer sig til Stövlivsranken, — og svigter den, — i Trevl og Bast ban klorer sig med Negler fast... Ej Dverg blir mandshöj, skjöndt ban har en Goliath til Oldefaert4, Flera tecken antyda, att hr Hedberg vid luppgörandet af planen till sitt stycke En ;JOdåga haft denna tanke för sig, att ställa ilen kraftig och energisk karakter fram på scenen, kämpande mot småaktiga fördomar och en småsinnad egoism. Med sin praktiska blick för scenen ville förf. äfven rycka denna karakter fram ur det dagliga lifvets allmänning, för att göra honom ännu mera fattlig, tillvinna honom större sympatier. Så länge törf. fasthöll vid denna tanke sooch lät dramat i denna riktning utveckla sig, sär detta godt och höjer sig upp till en högre ordning; men han låter plötsligt denna idesudd salla och släpar sin i början verkligt tragiske och sympatetiske hjelte ned i lumpenheten af någonting liknande en fransk komedis orena kärleksintriger, der han spelar en slags beskedliggörare, som skall ställa allt till rätta, under det han sjelf tappas bort i svamlet. . Han tappar nemligen bort just det, hvarigenom han skall bli sig sjelf, hvarigenom han skall rena guldet från slagget och höja sig upp ur bålet, som förtärt hans tveksamhet, hans vacklanden — neml. striden, kampen; ty det är kampen, som är dramat, och utan kamp krymper hjelten ihop till en miniatyr, som blir ännu mindre, just derför att han gjort i börjau stora anlopp. Lyckligtvis upphjelpes detta genom sista akten, uti hvilken hjelten åter trador i verksam handling. Man känner sig här liksom komma från en kammare med instängd qval luft ut i en skogslund med sriskhet och svalka. Hvad som gör intermezzot med kärleksintrigen ännu mindre anslående är, att förf. här inkommit på ett område, som han ej tyckes fullt känna. Atminstone röra sig ej figurerna der med samma natur, som i de andra akterna. Härtill har kanske älven bidragit ett utförande, som i detta afseende icke var fullt tillfredsställande. Hos fru Boström, som skulle återgifva en kokett, framträdde dennas motsats, den skära qvinligheten, ja, oskulden, och åskådaren kunde här ej finna öfverensstämmelse mellan rollens anda och dess utförande. Äfven hr Lange lyckades ej i återgifvandet af den förklemade löjtnantens roll. Odågan sjelf har i hr Otterström erhållit en representant, som med god nyansering af såväl spelet som deklamationen lyckats gifva en tilltalande framställning af den i flera delar förträffligt hållna karakteren. Hr Otterström besitter en särdeles lycklig förmåga att kunna väl säga sina saker, hvarigenom, då dialogen höjer sig, denna så mycket tår sin vederbörliga färg, att äfven on longör icke direkte tröttar. Det är tydligt, att skådespelaren härigenom ofta kan äfven i ett till spelet svagare moment vinna publiken och draga den med sig. Hr O. begagnar sig at denna förmåga, och älskaren af en god diktion kan ej annat än finna nöje deri. Hr Otterström bar väl understödts af m:ll Sandberg, som här hatt sig en roll tilldelad, hvilken öfverensstammer med den riktning, i hvilken hennes anlag gå: den barnsliga naivetetens. Åfven hr Casper och sru Tillgren ha med natursanning och hjertlighet framställt sina tilldelade typer af ett gammalt, genomhederligt äkta par. Hr Boström har haft att framställa en karakter, hvilken är i flera afseenden misstecknad. Denna hårdhet hos en far mot en son, som visar det ädlaste sinnelag, är lika onaturlig som vidrig. Hr Boström kunde med bästa vilja i verlden ej afhjelpa detta, men ran kunde mildrat det; och så godt hans spel in var i flera afseenden, företöll det dock ibland ör hårdt. Stycket, som i alla händelser är en produkt l. värde och intresse, gitves åter i afton på Mindre Teatern. a — — — —22