Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 2

Teater. En Odåga, komedi i 4 akter at F. Hed berg. Vi uppfylla en iklädd törpligtelse, då v gå att lemna en närmare redogörelse för hi Hedbergs nyaste här gifna originalproduk En Odågar, hvilken i mer än ett hänseende förtjenar den uppmärksamhet, vår allmänhet skänkt densamma. En dansk estetiker, d:r Rosenberg, har på följande träffande sätt uttryckt hvad det är, som hädanefter bör utgöra det nordiska dramats väsende, dess inneboende eld, som värmer och höjer: Ett dramatiskt stycke skall vara genomtrångdt af en tanke och ett sinn — det sinn, som vill hvad det anser för riktigt, vill det helt och hållet, utan prutning och mäkling, och som, då början en gång gjorts i en viss riktning, icke stannar förrän målet är uppnådt ... Uppfylld af den tanken, att Guds krar (eller det egna samvetets) på menniskan skall helt och hållet tillfyllestgöras, träder hjelten oböjlig fram mot allt, som vill törslöa och dölja detta krat, allt som vill fresta till ackord; ty Allt eller Intet! heter det; Accordens And er Satan, säger Ibsen ... Må vi alla lära oss att vilja och våga. Det kan ej nekas, att den nordiska dramatiken har att häri söka sin uppgifs. Den skall ställa viljans, den icke ackorderande viljans representant sram på scenen, för att låta houom mäta sig med och genom sin kraft besegra, höja sig ötver alla dessa halfheter, delta frasens smisk, hvarunder man tyckes vilja förqväfva den gamla uordmannakraften. Det är Vrövlet, som skall öfvervinnas, och till detta ändamål skall Vrövletsmotsats framställas i karakterens representant, den som vill, men vill allvarligt, kraftigt. Åvo Sejr vil tange, saar ej vige; Fra dybest Fald maa höjst du stige. Med hela skärpan i sin vilja utropar ock Brand mot detta halfheternas och -Vrövlets snaskeri: Så vrangt, så tomt, så fladt, så slett er hele Slegtens Livssyn blevet. Det regnes höjt, får en det drevet til, som en lovprist ubekjendt, at ossie sit ved Testament. Byd Helten stryge ud sit Navn og nöje sig med Sejrens Gavn; giv Kejser, Konge, samme Kår, og se hvad stort du övet får. Byd Digteren i Londom smugle af Buret sine Skjönhedsssugle, så ingen aner, det var ham, der gav dem Röst og Guldfjers Bram. Frist frodig eller vindtörr Gren ;