Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 1

Bruff gick, men kom straxt derefter tillbaka igen och gjorde ett tecken åt William att komma ut ur rummet. — Jag kan ej komma in i mylords rum, sir, hviskade han. Dörren är reglad och han svarar ej. William var der inom ett ögonblick. Som Bruff sagdt, var dörren reglad innanföro. William satte sina läppar intill nyckelhålet. — Min älskade far, är ni färdig? frågade han i klar, tydlig ton. Vi vänta på er för att dinera. Det följde ej något svar. William Dane vände sitt ansigte, som blifvit helt blekt, mot tjenaren. Han har ej brukat regla sin dörr, eller hur? — Nej, sir, aldrig. Kanhända han sköt regeln för nu på det han ej skulle bli störd i sin hvila. Man har kanske tänkt att ni eller hans betjent skulle komma in. De öfriga af sällskapet som börjat känna några obestämda farhagor kommo upp. Miss Dane blef mycket upprörd. — Säg blott ett ord, lord Dane, om också blott för att öfvertyga oss om att ni ej ligger afsvimmad, bad hon si darrande ton. Iarry, Harry, tala — Jag skall bryta upp dörren, sade William hastigt Gjorde ni ej bäst — han sag på Maria och de öfriga — att gå till förmaket? Dörren blef uppbri uten och lord Dane befanns liggande utan medvetande på sin säng. Läkare blefvo tillkalla. de och han återvaknade till sans och talförmåga. Men slutet var ej långt borta. Kanhända anade man dock ej detta, ty han tycktes