Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 1

— —d— — — räl borstad. Jag antager att ert intresse för lenne sonderling manat er att följa efter hoom in på Westers restauration hotell Norlen-. Ni skulle då sett honom sätta sig vid tt af småborden. Ni skulle iakttagit att van försakade bränvinsbordet och att han åt ig valde två af de tarfligaste rätterna. Han ir således icke gourmand. Han stiger upp, otalar och går. Ni kan ej undgå att fråga: cällarmästaren: hvem är den gamle mannen ned det imponerande yttre? och svaret blef: najor Myhrberg. Ni har säkerligen aldrig hört detta namn örr — och så är fallet med tusende andra här. Ett jemförelsevis ringa antal personer I na sig bekant att han deltagit i spanska krivet 1821, i grekiska frihetskriget nära sju är, polska trihetskriget (1831) ända tills allt var förloradt, att han derefter återigen deltagit i spanska kriget längre tram på tretiotajet, öfverallt en af de tappraste bland de tappra, öfverallt häfdande det svenska namnets ära. Men, skall ni kanske anmärka, det är ju obegripligt, att en så utmärkt man har varit så föga bemärkt, så litet framhållen. Hvad kan orsaken dertill vara? ... Orsaken dertill var, att jag aldrig har känt någon i högre grad tillbakadragen och anspråkslös. Olik så mänga andra, som uträttat ojemförligt mindre, talade han nästan aldrig om sig sjelf. Endast oland några tå fortroliga vänner, då han kände sig iifvad, kunde han förmås att omtala några spridda episoder af sitt händelserika lif, men alltid med den naturligaste enkelhet, mel en blygsamhet, som antydde att hvad han uträttat, hvad han upplefvat, endast var af det obetydligaste intresse. Och likvisst — i Zinkeisens Geschichte der griechischen Revolution öfverhopas Myhrberg med de högsta lotord såsom en af de ypperste bland alla Philhellenerna. Som adjutant hos general Fabvier räddade han grekiska kavalleriet efter den misslyckade expeditionen till Kios. Han hade i fyra månader, såsom belälhatvare på en fästning, lefvat jemte dess besättning uteslutande på bönor kokta i vatten. Om kriget i Grekland var han stundom mera meddel sam, om revolutionen i Polen ytterst fåordig; dock undföll honom att han simmande mellan isstyckena öfver Weichseln, beskjuten af preussarne, kommit in i Polen. Om han var den general Langermann, som med sa utsökta lotord for mod och skicklighet omtalas i Mieroslawskis Histome de la råvolution de Polognen, känner man ej, ty den hemligheten tog han äfven med sig i grafven. Men flera vigtiga anledningar finnas dock till den förmodan, art han i Polen var general Langer mann. Sut eget namn bar han der icke, ty ban var annu då finsk undersate. UJag har aldrig kännt en man med renare karakver. Det var en Spartan i tanka och nandlingssätt — han var, ty i Söndags slutade denne man siu letnad här, 67; år gammal. Han hade en fin bildning, talade ledigt tyska och franska, och hade under sina resor kommit i beröring med en mängd at Europas märkvärdigaste personer. I Grekland, Missolonguli, stod han på post utanför lord Byrons boning då denne i April 1824 utan dades den sista sucken. På ew at slagtälter i Grekland drog han lott med en fransmar om hvilken af dem skulle med en kula för sorta dödsqvalen för en vapenbroder som an: träffades med at turkarne haltt afskuret hut vud — ty turkarne fingo en piaster för hvarje afskuret kristens hufvud. Aldrig — sade Myhrberg — har jag så innerligt tackat Gud som då jag vid denna ohyggliga lottdragning fick det kortaste strået !